Ibland vill man inte vara ingående. Man vill inte förklara. Man vill bara säga Det här är så sjukt bra, läs! Ibland finns det inte ens något att säga, tycks det. Och det är lite den känslan jag har nu när jag skall berätta för er om Så jävla normal. Jag sitter, står, går. Funderar på vad jag vill berätta och hur jag skall säga det. Men det går inte. Jag kommer ingenstans. Absolut ingenstans. Jag blir tillslut sittandes. Sitter, ser på sidorna, tänker. Tänker på hur bra Nina Hemmingsson är, hur mycket hennes bilder säger mig (för det är mestadels bilder i Så jävla normal, som en seriebok för vuxna), hur de kräver min uppmärksamhet och hur de tvingar mig till eftertanke.

Kroppar med runda ansikten, ögon som hålor fastsatta med ögonfransar presenteras. Kroppar som är skrikiga, gapiga och som tvingar mig till att läsa, eller titta, beskrivs på de ömsom svarta, ömsom röda, och ibland även pastellfärgade sidorna. Färgerna är dock inget jag minns efteråt. Varje gång jag öppnar boken blir jag förvånad över dem. Jag som trodde alla sidor var svarta! För det är det man tror. Boken är mörk, kolsvart och ångestdrypande. Det är naket, sårbart, vulgärt och brutalt. Hemmingsson visar personer som befinner sig i de mest fula och utsatta situationer, de situationer där man ofta inte får insyn. Och personerna, nej, de är heller inte vackra. Det är en presentation av människan helt utan förskönande drag, där hon är beskriven precis som hon är.

Och kanske beror min förtjusning på just detta. Förmågan att visa det fula, att inte värja för det, utan klargöra hur saker och ting faktiskt kan förhålla sig. Hemmingsson visar mig helt enkelt hur det kan vara att vara människa. Hur svårt det är ibland och hur ont det kan göra. Hur svart det kan vara.

Sätter man sedan titeln i relation till det som behandlas i boken så framstår allt ännu klarare. För det som beskrivs är inte på något sätt konstigt. Nej, det är så att säga normalt. Hemmingsson beskriver oss människor som vi är mest. Vi är rädda, arga, vulgära, neurotiska, ledsna… Och ja, vi är ganska så jävla normala.