När jag åker buss eller tåg, när jag sitter och väntar, när jag ligger på stranden, i stort sett varje gång jag ser en människa läsa en bok så känner jag ett fruktansvärt behov av att veta vilken bok det är. Särskilt om boken har ett intressant omslag. När jag själv läser en bok så undrar jag om andra känner samma känsla. Blir de också sådär nyfikna på vilken bok det är? Är det en bok jag är stolt över, det vill säga en lagom smal bok som visar på någon sorts intellektuell, lagom bohemisk intelligens, visar jag gärna öppet vilken det är. Är det istället en bok som är så mainstream eller så uppenbart wannabe-djupsinnig att jag skäms över den så försöker jag desperat gömma omslaget för eventuella betraktare.

Min nyfikenhet kommer av det faktum att en bok berättar så mycket om dess läsare, därav även detta smusslande respektive uppvisande av mitt eget litteraturintag, jag vill att mina medmänniskor ska få rätt bild av mig. Så vad berättar boken i min hand om mig?

För det första är min bok med stor sannolikhet en lånad bok. Antingen från biblioteket eller från någon kompis bokhylla. Jag är nämligen ohyggligt snål. Alla dessa nyhetsrapporteringar om överkonsumtion har verkligen tagit över mitt liv och jag kan knappt köpa en enda pryl utan att få dåligt samvete.

Vilken bok det är jag läser kan variera i det oändliga eftersom jag är något av en allätare. Jag tar vad som finns till hands. Det speglar mitt sett att se på de flesta delar av mitt liv. Jag är en komplex och mångbottnad personlighet med miljoner bollar i luften. Intresserar mig för det mesta och sysslar med mycket, från att sy egna kläder, dansa, amatörmusicera till ett behov av att lyckas lösa alla matematiska problem jag stöter på.

Jag har en tendens att vilja läsa läroböcker från pärm till pärm, det går följaktligen att dra slutsatsen att jag är vetgirig, eller snarare besatt av att lära mig så mycket jag bara kan. Och jag är övertygad om att all kunskap kommer till användning förr eller senare. För att nämna ett exempel så har jag läst varenda sida av handboken till Photoshop (att jag sen inte har programmet och alltså ingen möjlighet att omsätta mina teoretiska kunskaper till praktiska är en annan sak).

När jag väl börjat läsa en bok så ger jag mig inte förrän den är utläst, hur tråkig den än är. Vad säger det om mig? Jo, att jag är envis. Som en åsna. En egenskap som är bra att ha ibland, till exempel när man pluggar, och mindre bra ibland, exempelvis när man sitter i en halvtimme och väntar på att bussen ska komma eftersom man faktiskt var där i tid och bussen ska komma.

Vad är det som är en typisk Anna-bok då? En bok att visa upp? Jag läser gärna klassiker, för jag tror att man borde läsa dem. Jag har tröttnat lite på deckare, men tar gärna en Agatha Christie på sommarlovet eftersom Poirot sprider en så mysig mordisk stämning omkring sig. Tjocka fysikböcker ser imponerande ut och oftast tycker jag också att de är intressanta. Psykologi är ett annat favoritämne. Men mina absoluta favoritförfattare är Jonas Hassen Khemiri och John Steinbeck. Visserligen är de olika, men de har båda den där förmågan att göra språket till sitt eget, använda det som en trollkarl för att förvandla karaktärerna till levande varelser. Den där förmågan som jag också önskar att jag hade.