Den ryska revolutionen 1917 kom att inspirera till revolution på många andra håll i världen. Ett ofta bortglömt kapitel är de effekter som den ryska revolutionen kom att få i vårt grannland Finland. Landet hade sedan börjat av 1800-talet varit en del av det ryska imperiet. I samband med den ryska revolutionen försökte även finska arbetare resa sig i revolution, våren 1918. Det kom att leda till ett blodigt men ganska kortvarigt inbördeskrig, där ”röda” ställdes mot ”vita”.

Den ”vita” sidan kom sedemera att vinna inbördeskriget, med hjälp från Tyskland. Den borgerliga staten gjorde efter kriget ingående undersökningar av de krigsförbrytelser som den ”röda” sidan hade gjort sig skyldig till, och det kom också att bli den officiella historiska bilden av kriget under många decennier. Den egna sidans terror tystades dock ned: anmälningar från efterlevande avskrevs utan åtgärd, ”vita” krigsförbrytare gavs total amnesti även i de fall då de hade erkänt brott, pressen förbjöds att skriva om den ”vita” terrorn (och censurerades om den ändå gjorde det), och efterlevande fick inte ens publicera dödsannonser efter anhöriga som hade avrättats av de ”vita”.

I den här boken försöker den finska historikern Aapo Roselius att skildra denna den ”vita” sidans terror under inbördeskriget, som det så länge hållits tyst om i Finland. Terrorn handlar bland annat om utomrättsliga avrättningar av krigsfångar, avrättningar och försvinnanden av civila, och om att man medvetet låtit krigsfångar svälta ihjäl i fångläger. Sammantaget visar det sig att den ”vita” sidans terror var mångdubbelt mycket större än den ”röda” sidans någonsin var i Finland, vilket ger perspektiv till den officiella historieskrivningen. Författaren försöker också där källorna så tillåter sätta namn på vilka det var som begick brotten, och förstå deras bevekelsegrunder och drivkrafter.

Ämnet är utan tvekan känsligt politiskt, men författaren lyckas väl med att förhålla sig så objektiv som möjligt till sitt ämne, och boken har ingående källhänvisningar för den intresserade. Just för att den ”vita” sidans terror medvetet har tystats ned är det mycket svårt att belägga den historiskt. Roselius gör dock ett mycket gott arbete med de källor av olika slag som ändå finns, för att skildra denna del av Finlands historia.

Det är sammantaget en tragisk, men viktig läsning, som inte minst illustrerar det klassiska talesättet att vinnaren allt för ofta skriver historien. Roselius bok blir därmed ett viktigt bidrag för att syna den vinnande sidans historieskrivning om det finska inbördeskriget.