Hild växer upp i sextiotalets, miljonprogrammens, Sverige. Mala växer upp i femtonhundratalets Stockholm. I Hitta hem följs de åt i sin strävan efter att, ja, hitta hem.

Hild är i början av boken i treårsåldern och försöker hitta andra familjer än sin egen att äta middag hos. Sedan följs hon genom år och olika lägenheter, och har ständigt denna längtan bort. Hon trivs aldrig hemma, känner aldrig att hon hör till. Det är aldrig på riktigt hemma, på riktigt finns någon annanstans.

Det är dock Malas historia som fascinerar mig mest. Fadern Niklas mördas, och Mala måste ge sig av från Stockholm. Hon får veta att hon ska vandra till Dilsbo (Delsbo) för att hitta sin faders, och sitt eget folk. Och jag blir alldeles till mig av att läsa om vandringen. Till mångt och mycket är det helt på grund av personliga preferenser: dels har jag alltid varit såld på romaner som utspelar sig i svunnen tid, dels är jag från trakterna själv och fascineras oerhört av femtonhundratalsvarianten av de vägar jag åkt så många gånger. Jag måste avbryta läsningen för att googla kartor och gamla ortsnamn.

Det de har gemensamt, Mala och Hild, är sökandet förstås. Sökandet efter en plats där de hör hemma, där de känner att de hör till. Men det är också religiositeten. För Mala faller det sig naturligt. I femtonhundratalets Sverige, där Gustav Vasa blivit kung men katolicismen ännu har kvar sin kraft över folket, är tron en självklarhet (eller åtminstone inte förhandlingsbar). Det är naturligt att be till helgon, martyrer, Jesu moder och alla som möjligen kan ha något att säga till om. För Hild, i ett sekulariserat 1900-tal, är det inte alls självklart. Tvärtom. Ändå innefattar Hilds sökande en gudstro, stick i stäv mot familjen.

Hild har suddigare konturer än Mala; där det är helt klart hur Mala ska gå för att hitta hem är det väldigt otydligt hur Hild ska göra. Det är otydligt även när boken är utläst, där Mala helt tydligt hittar hem undrar jag om inte Hild snarare kom bort.