Jeffrey Browns debutroman Fumlig är ingen bok som berör. Mig åtminstone. Inför den, enligt baksidetexten, känslosamma och medryckande kärlekshistoria som presenteras står jag oberörd. Kanske borde jag bli rädd, söka upp en psykolog samt ifrågasätta kontakten med mitt själsliv. Det gör jag inte. Istället skyller jag på boken.

Fumlig är en självbiografisk serieroman som behandlar tecknaren Jeffs ett år långa distansförhållande med Theresa. Vi får följa deras historia via telefon och korta möten runt om i USA.

Romanen är att likna vid en dagbok, där vi får korta glimtar av insyn i de delar av parets tillvaro som författaren låter oss ta del av. Detta leder till att boken snarast får en episodliknande uppbyggnad, där varje episod är fristående, men ändå inte kan lyftas ur sitt sammanhang, då kronologin är för viktig för detta.

Detta episodartade upplägg bidrar till min avoga inställning till boken. Brown har nämligen en förmåga att, precis när man börjar se en mening i respektive stycke, komma med ett abrupt slut där en mesig liten knorr får sätta punkt för avsnittet, vilket får mig att sucka djupt, inte bara en, utan flera gånger.

I Fumlig förekommer i stort sett enbart Jeff och Theresa. Omgivningen är referensramar och tillförordnad död rekvisita i bakgrunden av förhållandet, som är fokus. Detta gör att förhållandets ställning som det väsentliga blir starkare, då man får en känsla av att det bara finns de två. Samtidigt hade det varit skönt att ha några andra karaktärer att då och då kunna lägga fokus på. Jeff är nämligen en ytterst irriterande person och tillsammans med Theresa utgör han ett ytterst irriterande par – tänk er själva de där paren som inte kan låta varandra vara, som nojsar i kassakön på konsum, och som pratar bebisspråk högt på busshållplatsen. Lägg där till ett okänt antal sexakter och du är i hamn. Och ja, ibland blir det helt enkelt för mycket.

Det är inga världsproblem som behandlas i Fumlig. Det ställs knappast några existentiella frågor. Och inte heller finns det något som säger att det behöver vara så. Det vardagliga och triviala kan vara nog så vackert och viktigt och det hade räckt om det inte, som här, framstår som alltför krystat för att man ens skall orka engagera sig. Kanske vill Brown få oss att le igenkännande, och visst sker detta också på sina ställen, men inte lika ofta som poängerna faller platt till marken.

Det som ändå fångar mig som läsare är teckningarna. Ritade på fri hand, vilket gör att ingen bild är den andra lik. Lemmar dras ut och trycks ihop. Ibland blir kropparna abnorma, men det gör inget. Det skapar enbart en mer genuin känsla. En känsla av att det trots allt är på riktigt. Att Jeffrey och Theresa faktiskt är riktiga, verkliga. Och det kanske är därför, som man någonstans ändå kan se någon slags mening med boken. Om man nu kan finna den mellan alla konstlade banaliteter och slentrianmässigt knull.