Utgiven | 2009 |
---|---|
ISBN | 9146219919 |
Sidor | 104 |
På omslaget till Tom Malmquists diktsamling Fadersmjölken syns fyra vita fläckar mot en röd bakgrund. Som om någon spillt sås på en bordsduk eller som spermaklumpar flytande i blod. Det kan också ge känslan av att någonting läcker, som mjölk ur ett otätt bröst eller säd under ett oskyddat samlag. I vilket fall som helst för det tankarna till kladd och kroppslighet och det är därför ett mycket passande omslag till en diktsamlingen. Fadersmjölken är nämligen en bok som formligen dryper av svett, tårar, spyor, saliv och andra kroppsvätskor.
Fadersmjölken är Malmquists andra diktsamling och i mångt och mycket en uppföljare på hans första, Sudden death. Där behandlade författaren något så udda som hockey. Tänk er ett gäng killar i övre tonåren, som crosscheckar varandra och skriker ”din lilla fitta” medan de sliter av sig handskarna för ett slagsmål. Så tänker ni er Katarina Frostensson med sitt fragmentariska språk och sina skarpa, skavande konsonanter. Blanda dessa och ni har Sudden death i ett nötskal; en smått genial diktsamling om hur pojkar förvandlas till män genom våld, mobbning och förakt för svaghet.
Även i Fadersmjölken står manligheten i centrum fast ur ett något annorlunda perspektiv. Här handlar det snarare om arv och biologi än värderingar och tonen är betydligt lugnare och mera filosofisk. Dessutom är formen mera traditionell: i Sudden death kunde raderna plötsligt förvandlas till skridskoskär eller sprickor för att illustrera en kluvenhet i medvetandet medan de här är uppställda i strofer med rak vänstermarginal. Dock ska man inte låta sig luras för under dem puttrar ett svårtytt, surrealistiskt bildspråk:
Kall, blöt väv över pannan
kvarkarna inuti partiklarna, jag förnimmer dem
paralyserande or, pulsande i migränens lösa bergart
min fältstrålning, elektrisk aktivitet
sprakande helgonskimmer
Jag kommer närmast att tänka på Federico Garcia Lorca och dennes Poet i New York med sin blandning av poetiska visioner och groteska bilder. Skillnaden är dock att Lorca alltid förankrar sina bilder i en konkret plats medan Malmquist låter dem sväva fritt, som om de vore en mental restprodukt eller språklig avlagring. Det gör det effektfullt men också svårgreppbart och mångtydigt.
Fadersmjölken är dock inte bara surrealistisk och svårtydd utan även konkret och sinnlig, särskilt då den beskriver manskroppen. Inte sällan svävar dikten ut i långa, lyriska beskrivningar, som ofta har något obehagligt över sig. Här finns bilder av faderns halsgrop, där bebishuvudet lutas och hans håriga bröst med bröstvårtan som ”en liten skruv”. Här finns också den hårda magen med rutorna och lite under den testiklarna som två ”avknipsade snokskallar”. Man läser och ryser, och upptäcker plötsligt att man inte vet vad man ryser av. Beror det på de obehagliga liknelserna eller bara helt enkelt på en ovana att läsa om manskroppen som objekt? Vad skulle hända om man beskrev kvinnokroppen på samma sätt? Skulle det verkligen vara lika obehagligt då? Här har diktsamlingen sin styrka: den provocerar läsaren genom att vända upp och ned på invanda föreställningar.
Så slutintrycket av Fadersmjölken är mycket positivt. Det är en komplex diktsamling om manlighet som snarare ställer frågor än ger svar. Allra bäst är den i sina mest förtvivlade stunder som när den vänder sig till Richard Dawkins (Den själviska genen) och utbrister: ”Föddes verkligen mitt barn till en förslavad skyddsängel / för denna oförgängliga höljda parasit?”. Då ryser jag, ända in i märgen.
Publicerad: 2009-06-22 00:00 / Uppdaterad: 2011-07-03 23:08
En kommentar
[...] och Iran-special By Rasmus Idag kan ni läsa min rec av “Fadersmjölken” och vår Iran-special i samband med [...]
#
Kommentera eller pinga (trackback).