Gunnar Fredriksson har i flera böcker presenterat filosofer och nu är turen kommen till den skotske upplysningsfilosofen och historikern David Hume. I biografin berättar han om Humes liv, sätter in det i ett historiskt sammanhang och redogör på ett omfattande och grundligt sätt för hans filosofi. Humes nära vän, den skotske filosofen och nationalekonomen Adam Smith, får en närmare presentation. Spännande är också att läsa om hur Hume hjälpte filosofen Jean-Jacques Rousseau att fly till England.

David Hume föddes i Edinburgh 1711 och växte upp på ett mindre gods nära England. Han studerade juridik vid universitetet i Edinburgh. Detta ämne tröttnade han ganska snart på, i smyg läste han filosofi, historia och skönlitteratur. Universitetet i Edinburgh befann sig vid denna tid i början av en lysande utvecklingsperiod. Där fanns en liberal atmosfär och forskarna i Skottland diskuterade upplysta idéer och var vid denna tid mer framsynta och intellekutellt avancerade än forskarna i Oxford och Cambridge.

1729, när Hume var 18 år och bland annat hade läst den liberale empiristen John Lockes och fysikern och matematikern Isaac Newtons skrifter, visste han att det var detta nya tänkande han ville ägna sig åt:

Den juridiska banan, som jag planerade att följa, föreföll mig vämjelig och jag kunde inte tänka mig någon annan väg att bli framgångsrik i världen än som humanist och filosof.

Humes filosofi utgjordes av en radikal skepticism och där ingick kritik av religionen, av vidskepelse och mirakler. Han menade bland annat att man inte vet vad man talar om när man talar om Gud och den primära frågan är vad man menar med Gud. Det som inte går att bevisa, kan man inte heller tro på. Detta avståndstagande till religionen gjorde att präster och teologer motarbetade honom då han sökte tjänster vid unversiteten. Han arbetade bland annat som kontorist, privatlärare, sekreterare, juridisk rådgivare, ambassadsekreterare, statssekreterare och diplomat. Under fem år på 1750-talet arbetade han som bibliotekarie på juridiska fakulteten vid universitetet i Edinburgh. Detta lågavlönade arbete tvingades han utföra, eftersom han hindrats att få en professur i filosofi vid universiteten i både Edinburgh och Glasgow.

Att här förklara Humes hela filosofi låter sig inte göras, eftersom han kom att ägna sig åt så gott som alla sin tids fiosofiska, moraliska och politiska frågor. Hume utvecklades till att bli en av de största anglosaxiska filosoferna och han är en av upplysningsfilosofin största pionjärer. Genom att ifrågasätta allt ville han nå fram till sanningen så långt det var möjligt. Han skrev mängder av essäer, som finns samlade med utförliga kommentarer i Essays, Moral, Political and Literary (utgivna av Eugene F Miller, 1985). Essäerna skrev han regelbundet under många år, de trycktes i flera upplagor och den första samlingen utkom 1741.

1739 utkom ett av hans viktigaste verk, A Treatise of Human Nature, som han skrev under tre år i Frankrike, i en studerkammare i jesuitklostret La Flèche, där René Descartes studerat i sin ungdom. I boken skriver Hume bland annat att alla våra föreställningar härstammar från erfarenheten, det enda som existerar för oss är våra sinnesintryck och deras inbördes relationer. Människans medvetande ansåg han bestå enbart av varseblivningar. Han menade också att man inte kan se orsakssamband mellan skeenden, det är bara vår vana att vissa företeelser följer vissa andra som får oss att tro på orsaksammanhang. Människan kan inte på förhand dra slutsatser om vad som ska hända, istället är det erfarenheten och vanan som gör att vi ser ett samband. Vidare menar han att allmännyttan är måttstock för våra moraliska värderingar. Moralen har ingen grund hos Gud utan finns inbyggd i varje människa, ren egoism är onaturlig. En anmärkningsvärd åsikt han hade var att han hävdade att förnuftet är underordnat våra passioner. Känslor styr våra värderingar och därefter reflekterar vårt förnuft över dem. Man kan alltså ha starka känslor och ändå handla förnuftigt.

Hume var också historiker och såg historieskriviningen som en form av vetenskap. Den skulle vara opartisk och fri från fantasifulla krönikör, politisk propaganda och smicker av furstar. Under åren 1754-1762 utgav han History of England from the Invasion of Julius Ceasar to the Revolution in 1688. Detta sexbandsverk baserade han på omfattande studier i bibliotek i Edinburgh och London. 1764 skrev Voltaire om Humes historia att den var ”den bästa som skrivits på något språk.” Under Humes egen livstid utgavs sju kompletta upplagor av verket och under 1800-talet hela 75 stycken.

Gunnar Fredrikssons bok är ambitiöst upplagd och engagerande, även om den här och var upprepar sig. Men jag antar att detta är medvetet gjort i pedagogiskt syfte. Vad jag saknar i boken är ett person- och sakregister. Det är alltid bra att ha. Jag saknar även en litteraturförteckning över det viktigaste Hume skrivit. Klart är att Fredrikssons bok är en oerhört allmänbildande läsning. Att förstå varje tids filosofi och idévärld, gör det lättare att sätta sig in i hur ett samhälle fungerar och lättare att få en aning om den atmosfär som människorna levt i. Boken rekommenderas alltså varmt.

Vad beträffar Humes religionsfilosofi, som går ut på att vi kan inte veta något, håller jag i princip med. Däremot skulle jag själv vilja invända mot att detta är ett bevis på att det inte finns en högre makt. Våra hjärnor och medvetanden är alltför begränsade och outvecklade för att förstå och uppfatta allt, av detta skäl kan vi omöjligt nå fram till några bevis.