Det är nästan en egen genre, böcker där fiktiva vetenskapsmäns (postuma) anteckningar från expeditioner alternativt upptäckter utgör materialet. På 1800-talet gjorde Jules Verne tillvägagångsättet mycket populärt, och hans böcker passade väl in i tidens tro på människans och vetenskapens möjlighet att förstå och utforska det okända. De var spännande och fantasifulla men landade ofta i orgier i mätningar och uppräkningar av diverse funna arter och använda redskap i utforskandets namn, och när hela konceptet med bokstavstro och framstegsoptimism blivit mindre starkt så ändrade böckerna också karaktär. Kanske kan det sägas ske redan hos H P Lovecraft, som lät sina plågade huvudpersoner skriva ner sina erfarenheter – i deras fall inte från Sydamerika utan från Andra Sidan – stående på vansinnets rand, bara för att med all säkerhet ramla ner så fort anteckningarna var fullbordade, och ibland dessförinnan. Man trodde helt enkelt inte längre på möjligheten att resa ut i världen och glatt komma tillbaka med utökad kunskap och världsherravälde, istället ledde sådana försök till sinnesförvirring och ofta död (dock blev man inte mördad av indianer utan dukade under besegrad av det egna psyket). När man idag skriver sådana här romaner är det senare draget fortfarande levande: de är ofta melankoliska och fundersamma, huvudpersonen namnlös och förvirrad, men framför allt saknar han (det är alltid en han) till synes kontakt med omvärlden: den ter sig fientlig och förmågan att bringa ordning som inledningsvis utgör huvudpersonens arbete blir långsamt ett alltmer omöjligt uppdrag.

Så är också fallet i Jonas Bruns roman Det amfibiska hjärtat . Huvudpersonen som stilenligt bara kallar sig för T, är forskare på en zoologisk institution när han en dag upptäcker gamla planscher som skildrar ett för honom och världen okänt däggdjur kallat amfibie. T blir först nyfiken och därefter alltmer besatt av möjligheten att kunna finna denna varelse i verkligheten, och att återigen känna den ”brännande lågan i viljan till kunskap” som han uppfylldes av som ung student men som sedan förvandlats till leda under tillvaron som forskare. Han drar sig undan sina kollegor och försummar sitt arbete, och i de anteckningar han för blandas funderingarna kring de människoliknande men havslevande amfibiernas eventuella särdrag med en gradvis utvecklad isolering och kanske paranoia. Det hela utspelar sig 1906 och i texten finns vetenskapsmannens noggrannhet och disciplin men också en sorg över att allting redan är upptäckt och att ingenting längre känns spännande.

Språket är Det amfibiska hjärtats största tillgång och det som ger en mening också åt historien. Det är prövande, tankfullt och med en svag melankoli, och i sin saklighet blir det också mer och mer förtvivlat ju längre boken pågår. T är i stort behov av ett svar på frågan om vari meningen med hans liv består, och kanske kan amfibierna, de gåtfulla, vara svaret. Från planscherna vet han hur de ser ut och från gamla legender och myter något om deras beteende, och det blir grunden när han i stämningsfulla fragmentliknande stycken tilldelar dem egenskaper utifrån den egna fantasin och slutledningsförmågan: kanske har de ett sjätte sinne, kanske lever de mer som kollektiv än skilda individer, kanske är de könlösa. I botten finns den förlorade oskulden: inte bara är världen redan utforskad, dessutom har människan visat sig vara ett ganska osympatiskt och inte särskilt vackert djur. Just därför är längtan efter att finna ett djur som är det så stark. Måhända är det för sent på jorden för det i denna roman, men själv är den i alla fall oerhört vacker.