Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar. Ja, vad hjälper egentligen det? Den vackra och gåtfulla frasen är namnet på Ann Jäderlunds senaste diktsamling. En samling som väger tyngre och känns naknare än det mesta hon har skrivit. Det är just titelfrågan som Ann Jäderlund genom hela diktsamlingen tycks vilja göra befogad och giltig. Kan vatten rena allt det blod som spills vareviga dag? Är människan god så länge som hon inte själv gör någon illa? Vadan allt som händer runt omkring henne?

I någons slags andlig undersökning av våldet i världen, av människors avhumaniserade beteenden söker hon finna svar på djupt mänskliga, kanske till och med religiösa frågor. Hennes direkthet drabbar: ”Dör vi som vi är?”, ”Och vad går det inte att tala om?”, ”Varför är vi inte i Paradiset?”. Hon tar sig modigt igenom traumatiska våldscener, en hel svit bär namnet ”Calaissviten” och handlar ”om den påbörjade och avbrutna avrättningen av de sex förnämsta invånarna i Calais i juni 1347″.

Formmässigt är det långt ifrån det säkraste Jäderlund har skrivit, här har vi 188 sidor som ställer förvånansvärt öppna frågor, som irrar omkring i människans mest avancerade innersta och resultaten känns ibland väldigt långt borta. Men så är det ju också i verkligheten, ingen har väl svar på varför ondskan och våldet styr vår värld, varför den goda själen tycks så frånvarande? Ändå kunde man av en sådan erfaren poet önska en ökad förtätning, målinriktning och fokus. Den här diktsamlingen är paradoxal i och med att den både verkar som en tröst för den läsare som söker svar på livets stora frågor, på varför världen lider som den gör, men samtidigt framstår den som otroligt tröstlös och världen känns nästan ännu mer oförklarlig.

Jäderlunds absoluta gehör uppträder i den här diktsamlingen som i alla hennes andra, men den står knappast i fokus. I tidigare diktsamlingar som till exempel Mörker mörka mörkt kristaller har ju dikterna hållits ihop av ljudrim, upprepningar och allitterationer, och enligt mig har då innehållet ibland kommit lite väl i skymundan. Ändå är det i denna samling som hennes rytmikkänsla och vibrato gör dikterna till en enda svävande följd, ett påträngande mantra, en psalm på ständig repeat:

Sedan skär man bakom trädet av henne
den andra människan huvudet med en bred kniv.
Det är mycket svårt. Millimeter för millimeter
av det utan att tänka. Och alltmer ju
längre in man kommer. Sticker man
in fingrarna där
i kontakt inne med hjärnan. Och
därifrån allra längst in.

Det är svårt, kanske en ren omöjlighet att inte känna något när man läser dikter som den ovan. Jäderlund är sinnlig, och däri ligger kanske hennes största styrka, att tränga sig in i våra sinnen och uppröra dem, sätta dem i fokus och kanske våldföra sig på dem. Känsel, hörsel, lukt, syn och smak – alla är de närvarande och humaniserar en avhumaniserad värld, får oss att känna den, in på bara skinnet. Jag ryser av obehag och av lycka, för någonstans i mörkret finns det en ljuspunkt, här har vi ju en poet som verkligen lyckas sätta ord på det ordlösa:

Och vad går det inte att tala om? Allt
kan man ju säga. Och förfoga över
som ord. En bild är också bara
ord. Och allt vad ett ord
egentligen är. Allt vad
vi verkligen ser och
hör. Ska höra. Kan
urskilja mellan
allting. Om vi
vill.