Under de senaste åren har en körsbärsstor ”tyst tumör”, en mardrömspärla, bildats i Samson Greenes hjärna. En dag blir trycket från tumören så stort att en minnesförlust uppstår och Samson reser sig från sitt skrivbord på Colombia University och börjar gå. Man hittar honom några dagar senare i Nevadaöknen. Han har blivit en främling som inte minns sitt eget namn, sin fru eller de senaste tjugosex åren av sitt liv. Alla hans minnen efter tolv års ålder har bleknat som fotsteg mot framtiden. Detta är upptakten till Nicole Krauss vackra, intressanta och framförallt oerhört spännande debutroman.

Till en början är det svårast för Samsons fru Anna som inte kan förstå att tumören utplånat både minnet och dess eko. Det går egentligen inte att kalla det minnesförlust eftersom Samson är oförmögen att förlora eller sakna något som han inte ens minns att han någonsin ägt.

Allt som Samson möter i början av sitt minnesfria liv efter operationen är fritt från tidigare erfarenheter och associationer och blir därför sin egen arketyp. Han ser sitt eget hem och tänker att det ser ut som en scen och försöken att återvända till det gamla livet är verkligen lika skådespelarens försök att gå in i sin roll. Är vi, undrar Anna, egentligen något mer än en massa vanor? Och de gester som vi upprepar gång på gång, är de egentligen något mer än ett uttryck för vårt behov av att bli igenkända?

Det står snart klart att en återgång till det tidigare livet är omöjlig för Samson. En kväll ringer telefonen och en man som presenterar sig som Ray (ljusstråle). Ray, som mest påminner om en mystisk man med magiska förmågor som man möter i sagorna, bryter verkligen in i historien som en ljusstråle:

Ray Malcolm gav intryck av att vara tidlös. Han hade tjockt vitt hår och solbränd läderartad och häpnadsväckande slät hy, utom runt ögonen där han hade gott om tydliga skrattrynkor. Han var kortväxt, såg till och med hopsjunken ut, men rörde sig ändå smidigt som om han varit utrustad med en yngre mans leder.

Han är mycket intresserad av Samsons tillstånd och visar sig ha letat länge efter en person som är mottaglig för nya minnen. Ray erbjuder Samson ett unikt tillfälle att medverka i ett forskningsprojekt. Samson beger sig alltså till Nevadaöknen för att bo på Clearwater, en gammal ombyggd spa-anläggning mitt i tomma intet. Det visar sig snart att Rays forskning är både gränsöverskridande och moraliskt tvivelaktig.

På sitt bländande vackra och träffsäkra språk diskuterar Krauss minnet och glömskan. Vilka minnen är våra egna? Vilka kollektiva minnen formar ett samhälle och skapar gemenskap? Samsons glömska blir ett medel för att protestera mot ett själlöst samhälle. Fri från minnen blir Samson en främling i samhället, en god oförstörd vilde som avslöjar människors rädsla och civilisationens brister. Att minnet sviker honom precis innan puberteten är ingen slump utan gör Samson till det orädda barnet som försöker förstå sig på vuxenvärlden.

Samson slits mellan att vilja få minnet tillbaka och att vilja förlänga den vila han upplever i skydd av glömskan. Han hänförs av att avstå och är beredd att ge upp mer än sitt minne. Att avstå och avstå tills ingenting finns kvar. Att liksom öknen bli en svältkonstnär, som avstår från allt. Men, undrar Ray, vad händer sedan? När det första minnet, det som är för starkt för att tränga undan, gör sitt oåterkalleliga avtryck.

Som läsare får man inte fundera för mycket över de medicinska detaljerna kring Samsons minnesförlust utan man måste köpa Samsons tillstånd och blunda för de logiska luckorna som ibland skymtar när Krauss diskuterar tillståndet ur ett medicinskt perspektiv. Man utan minne kommer till sin rätt då den läses som en spännande saga, rik på vackra bilder och intressanta symboler.