För två år sedan debuterade Hanna Nordenhöks med Hiatus, en lovande diktsamling som rörde sig ledigt mellan starka bilder och metapoesi. Nu kommer hennes andra diktsamling Bländare, en mörkare och mera suggestiv text. Den känns betydligt mera sammanhållen och uttrycket har blivit precisare. Ändå är det lika svårsmält som förra gången.

Bländare är en tunn liten diktsamling. Sextio ynka sidor och femtiofem dikter. Alla ser likadana ut med två strofer, inga versaler och ingen interpunktion i slutet. Många dikter tycks börja mitt i en mening:

genom att ljus infångas, ägs. vi går längs räcket, min
jacka slår lätt mot järnet. det vill skrapa sig ner genom
underredet. dom kommer inte

Det är en ödslig bild med den tomma vägen där det enda som hörs är jackans slag mot järnet. Diktsamlingen är sprängfylld av sådana intryck: ödetomter, vattentorn och tomma, ekande sjukhussalar. Ändå är det ofta, som här, ett vi som beskrivs och man kan ana en psykologisk problematik. Det talas om ett ”dom” som kommer och håller fast någon; en flicka som är förtvivlad. Är det jaget? Det får man aldrig veta, problematiken ligger hela tiden i bakgrunden och istället är det den språkliga förskjutningen som står i centrum: meningar vrids och vänds, kramas ur och deformeras. Ofta använder sig Nordenhök av tankesprång, som på första raden ovan där fotograferingen (?) följs av vandringen vid räcket. Det gäller att hela tiden vara vaksam för man riskerar alltid att missa något viktigt.

Bländare är därför en krävande diktsamling som man får läsa många gånger för att få grepp om. Liksom Hiatus växlar den hela tiden mellan bild och tanke som tillsammans bildar ett slags lapptäcke. Ofta ger det en chockartad effekt: det är smärtsamt att som läsare ryckas ut ur en stark bild av ett epilepsianfall och hamna i en teoretisk tanke om språket. Man blir liksom otillfredsställd, dikterna blir hängande i luften. Efterhand förstår man att det är medvetet gjort. Själv växlar jag mellan att uppleva dikterna som sökta och att känna den suggestiva stämningen in på bara benen. Förmodligen är det så Nordenhök vill ha det.