Originalutgåvan av Pär Thörns novellsamling En kväll inbillade jag mig att jag var psykiskt sjuk, som omskrevs här av Bo Cavefors i december 2005, är slutsåld sedan flera år tillbaka. Det är synd. Detta märkliga stycke litteratur förtjänar större spridning än vad en upplaga på 350 exemplar tillåter.

Formeln vardag + vansinne kan tyckas lättköpt för att leverera komiska poänger, men Thörns gärning är långt mer fintrådig än så. Det handlar inte om att sätta det vanliga och slätstrukna i kontrast mot det spektakulära. Det handlar om att förena dessa poler i en och samma människa, att varenda medborgare – oss, vi, alla på bussen, på kaféerna, på arbetsplatserna – är bred nog att rymma vansinniga fantasier och helt unika störningar. Någon vågar pröva det nya hälsomedlet Vitaminix och slutar som hund på sin mammas toalett. Någon kan inte släppa tanken att vännens pappa inte gillar kollektiva lösningar. Någon tror att han har en fiende som heter Hundmannen. Det handlar om dussinmänniskans umgänge med sin egen oerhörda inre värld. Thörn frammanar bilden av ett samhälle i vilket medborgarna är vandrande neuroser och frustrationer av olika allvarsgrad, som bölder, vissa vidöppna och rinnande, andra latenta och groende.

Istället för nyutgåva väljer man nu alltså att ge ut novellsamlingen som ljudbok. Är det ett motiverat val? Gud ja. Det märks att Thörn (även performanceartist och ljudkonstnär) har sysslat med högläsning. Inte bara läser han ”bra”. Han läser med stil. Han läser med röst. Det är en milt tjocknad stämma, med en just uthärdlig andel nasalitet, som med underliggande indignation framstöter sats efter sats som om det som berättades vore mycket, mycket viktigt. Och som om allt som berättades vore LIKA viktigt. Det finns en särskild avsaknad av variation i Thörns tonfall som kastar ett icke-hierarkiskt ljus över innehållet. En karaktär säger ”jaha” med samma tyngd som den som berättar att han ska dö om några timmar. Man kan inte ta emot det på annat sätt än med den förvirring som får en att sänka garden och bara lyssna.

Karaktären närmar sig, han eller hon har inte skrivit ner sin berättelse för läsning vid senare tillfälle, utan talar till mig, nu, direkt, genom högtalarna och ut i rummet. Så blir det porträttartade hos samlingen extra framlyft. Det är människor och röst(er) snarare än berättelser man möter. Detta kulminerar i det sista, entimmeslånga spåret Systemet, där ett galleri av uppskruvade och besvärade personligheter får komma till tals, en efter en. Som om de stod på kö för att få redovisa sig själva. Det är obehagligt. De är så många. Jag kan inte tänka mig hur detta skulle kunna göra sig bättre på papper istället.

Thörn framstår som ett språkrör för den värld som är hans egen version av alla oss andra. Jag vill se honom ihågkommen för det.