Det är datumet som gör bokvalet. Dagen efter Första maj. Det stämmer på något sätt så väl med folkhemsberättelsen om Knut Forsö, självlärd karriärist och sedermera höjdare inom kooperationen. En man som var med och formade det moderna Sverige. Nu ligger han och dör på en underbemannad vårdavdelning alldeles i början av 2000-talet.

I Farväl till Agnes återvänder Elisabeth Lindfors till debutromanens äkta makar, Agnes och Knut, men den här gången är det ur Knuts synvinkel hon berättar. Den åldrade Knut, en Knut som slutligen blivit ifrånsprungen av samhället. En som ser attackerna mot WTC på teve, möter uteliggare och nynazistiska klottrare i gångtunneln och tamejfan inte känner igen sig alls längre.

Ramberättelsen, med den döende Knut som ligger och tänker tillbaka på livet, är funktionell om än inte den originellaste. Som alltid skriver Lindfors varmt och finkänsligt och med sinne för detaljer. Hon skriver ett människopar, ett äktenskap. Om Knut är den självklara motorn i familjens nästan naturbundna klassresa, så sätter Agnes ändå alltid sin prägel.

Knut möter Agnes på en danstillställning i mitten av 1930-talet. Luleås vackraste flicka är hon. Fast hennes far säger, när Knut ber om hennes hand, att ”Vacker är hon, men vad hon har i huvet det vete fan. Inte är hon särskilt bra på matlagning heller.” Själv drömmer Knut om att studera, men fadern väljer att satsa på äldste sonen istället. Det är en ständig kamp, att visa vad man går för, att man duger något till, trots det enkla ursprunget.

När karriären inom KF tar fart får familjen flytta över hela Sverige. Ständigt finns kollegor där som kan trycka ner med sina självklara referenser, sin bildning och sina språkkunskaper. Knut lär sig och blir stenhård, frontfiguren för alla obekväma beslut om nedläggningar av olönsamma butiker i kedjan. De små som får offras för att helheten ska stå stark. En rörelse med så mycket att bevisa att det ideologiska omärkligt effektiviseras bort.

Agnes, hon får som svårt att följa med, hon också. Hon har inte tryggheten som han kan skaffa sig genom jobbet och direktörstiteln. Hon är avig och generad när det ska hållas representationsmiddagar och minglas med Palme. Hon blir osäker och deprimerad, går in i sitt mörker och sin svartsjuka. Och utifrån finns ingen förståelse för en make som plötsligt måste ta hand om barnen för att hustrun inte orkar.

Det är en finstämd balans hon hittar, Lindfors, i 1900-talsäktenskapets vedermödor. Hans självklara styrning och hennes tysta försakande. Hans rent mentala karriär och hennes hopplöshet på efterkälken. Och så samtidigt kärleken, samhörigheten. Hans ömsinta tålamod inför hennes osäkerhet och ökande demens. Hennes mjuka norrländska och de gemensamma rötterna, förståelsen för toftigheten och underlägsenheten man ville bort ifrån och klassresans ängsliga hemlöshet.

Vad var det som man slogs för och vad var det som valdes bort? Hur kunde man så radikalt förändra världen och sen ändå hamna här, bortglömd av en decimerad och överarbetad vårdstyrka på kirurgakuten i början av det tjugoförsta århundradet? Nog är det dagen efter, alltid.