Filmen är bättre. Den där regeln om att tjusningen med boken jämfört med filmen är att läsaren själv får föreställa sig och fylla i med sin egen fantasi och så vidare – den är alls icke vattentät. Jag har sett No Country for Old Men två gånger och ser gärna om denna stilfulla, mångbottnade Texasaction snart igen. Särskilt var det väl Javier Bardems makalösa insats som stenkallt reptilpsycho beväpnad med bultpistol för boskapsslakt som gav filmen dess genomslag. Men också scenografin. Ett matt, grådaskigt ljus smutsar ner världen. Vidsträckta landskap cementerar sheriffens tvivel och kontrollförlust. Jakt i vildmarken förbyts mot jakt i stadsmiljö – djuret lever i människan och Vietnam, inbördes- och världskrigen fortsätter att spöka genom generationerna.

Faktiskt, jag såg ingen bättre film förra året.

Det är 1980. En hobbyjagande vietnamveteran hittar en väska med pengar. Han jagas av en obehaglig men skicklig typ som verkar lyda under ett inre, outgrundligt regelverk. En pensionsfärdig sheriff känner sig förbisprungen av världens ondska och umgås med existentiella funderingar. I romanform ger detta styvt sagt hälften av vad filmen gör. Varför?

Visst, det är prosa med skön och klar enkelhet. Det är handling utan krusiduller. Han stängde dörren. Han satte sig på sängen och tittade på hagelgeväret. Han laddade det. Sen tänkte han på sitt liv och reste sig och gick. Så skriver McCarthy, hårt och behärskat.

Frågan är om inte romanen stryper sig något genom sin sparsmakade stramhet. Ofta påminner den om ett manus. Utöver ren handling anges bara märken på kläder, bilar och vapen samt texansk vegetation. Inget annat målas upp. Ett målande berättande i sig är förstås inget givet kriterium för narrativ hållbarhet, men i det här fallet försummas en av de delar som filmen excellerar i: stämning. Trots balans mellan rå action och anspelningar på ödet, ondskan och livets gång, trots en särskilt välfunnen kallblodig karaktär, och trots ett gott dramaturgiskt hantverk – en viss torftighet belastar romanen. Lägg till att korthuggen texasdialekt verkar svår att översätta till svenska.

Romanen och filmatiseringen är, med några enstaka undantag, identiska till sin handling. Man kan knappt tala om att de regisserande bröderna Coen tolkat något. Snarare har de fyllt i, som färgerna i en sån där svartvit konturteckning för barn.

Taskigt för MacCarthy, men hans berättelse råkade göra sig mycket bättre i ett annat medium.