Anteckningar är samtidigt hundratals och ingen bok. 222 möjliga idéer för historier som i många fall aldrig blev nedskrivna. Några genomtänkta, andra till synes nedkastade i hast, kanske i de första vakna sekunderna innan skräckvisionerna från drömmen hinner blekna. Absolut inte noveller, knappt ens sammanfattningar, ofta inte mer än en enda mening eller enstaka stödord.

53. Död mans hand skriver.

Det är den där sortens bok som egentligen bara är av intresse om den som skrivit den är något mer än bara yttterligare en författare. Howard Phillips Lovecraft borde kunna komma undan med det; han har ju trots allt den där statusen, som mer eller mindre fadern till modern skräcklitteratur. Mannen bakom Cthulhu, mannen som banade väg för Bloch, King och Barker, mannen vars myt är så stark att man kan känna igen hans inflytande även om man knappt ens läst honom.

21. En uråldrig koloss i en uråldrig öken. Ansiktet borta – ingen människa har sett det.

Han var väl i sanningens namn aldrig en av de stora författarna. Han är en effektiv prosaist men han upprepar sig, han är alldeles för förtjust i sina favoritgrepp (ordet ”fasa” förekommer mer än en gång i hans anteckningar), och han släpper ibland ifrån sig åsikter som är obehagliga på ett helt annat sätt än vad som antagligen var tanken.

108. Utbildad mulatt försöker tränga undan vit mans personlighet och överta hans kropp.

Det han kunde göra bättre än de flesta är just att koppla in sig i det där mardrömscentret i hjärnan. Den där platsen där vi tror att vi vet hur världen fungerar, där allting verkar vara på plats, där vi är trygga – och så plötsligt, löjligt enkelt, knacka hål på den där tunna skorpan som skiljer verkligheten från det gapande hålet under och låta oss skymta det som finns där. Det är det de flesta av idéerna i Anteckningar går ut på: att hitta en punkt där verkligheten rämnar och svindeln sätter in; punkten där man inser att mardrömmen är verklig och man inte kommer att vakna.

82. Trollkarls makt att påverka andras drömmar.

Mer än en kommentator har påpekat att skräck kan vara en av de mest konservativa genrerna. Och då menar jag givetvis inte Lovecrafts fascination för rasrenhet, utan på ett mer grundläggande plan; vår skräck för förändring. Inte helt olikt tidskamraten Kafka levde Lovecraft i en värld där alla gamla sanningar hade börjat ifrågasättas, där mänskligheten påbörjat den kollektiva identitetskris som 1900-talet kom att utgöra, där den värld man trodde sig begripa blev mindre och bräckligare för varje dag och där det värsta som kunde hända var att de cirklarna rubbades. Den ultimata mardrömmen hos Lovecraft är alltid att vår nyfikenhet ska leda oss någonstans där vi inte har någon kontroll alls över vad som händer, där vi inser hur små och obetydliga vi är. Första steget i mardrömmen är att vi bara hittar tomheten inuti när vi skrapar på ytan; det andra steget är att något i tomheten hittar oss.

218. Hägring i tiden – bild av längesedan försvunnen förmänsklig stad.

Vadå? Om boken är bra? Det är klart den inte är bra. Den ger en intressant inblick i Lovecrafts skrivarprocess, och om du letar efter idéer till egna historier finns här säkert någon att sno, men som litteratur är Anteckningar ofta bara snäppet över att läsa en innehållsförteckning. För varje anteckning som får fantasin att börja knirka igång, för varje ögonblicksbild som faktiskt lyckas uppmana en stämning…

89. Ödsliga laguner och träsk i Louisiana – dödsdemon – gammalt hus med stor trädgård – mossbelupna träd – girlanger av spansk mossa.

…finns en som mest känns frustrerande, och minst två som antingen är så generiska eller så kortfattade att de egentligen inte säger ett dugg. En historia är ju så mycket mer än bara en grundidé, och om man inte först får läsaren att tro på historien – att drömma sammma mardröm – blir ordet ”fasa” helt tomt. Utan kött på benen är de här anteckningarna knappt ens idéer; som läsare får man inte bara fylla i tomrummen, man måste skapa dem själv också.

25. (…) Lägg till bra utveckling och beskriv basreliefens karaktär. [Cthulhu]

Det är kanske därför man läser skräck. För att få bekräftat att tomheten inte är tom; att även ett monster som gör dig vansinnig är tryggare än inget monster alls.

Huruvida det är ett skäl att läsa den här boken är ju en annan fråga.