Sprawl, Sigrid Nurbos sympatiska studie i den samtida språkmaterialistiska poesin med rötter i den amerikanska language-rörelsen, är välkommen. I närläsningar av Lars Mikael Raattamaa, Marie Silkeberg och Jörgen Gassilewski, och med den från arkitekturen och stadsplaneringen lånade termen sprawl, visar Nurbo hur den samtida poesin nivellerar såväl språkliga som ontologiska hierarkier genom en ständigt decentralisering av språk och dikt.

Det är svårt att förstå den stora upprördhet som språkmaterialismen har väckt under det årtionde, som nu snart är över. Ett intressant fenomen är det dock. Det har blivit tydligt att en romantisk föreställning om litteraturen och författarrollen fortfarande lever starkt, åtminstone i kritikerkåren. Även de som har välkomnat den samtida poesin har haft svårt att dölja sin förvåning. Som att språkmaterialismens uppgörelse med den självexpressiva, symbolladdade och transcendentala diktens vertikalitet skulle vara något nytt. Redan den tidiga modernismen materialiserade ju språket och dikten. Marinetti och hans futuristkompisar ville förstöra syntaxen, återge orden deras frihet – parole in libertá – och bannlysa jaget ur litteraturen: ”all psykologi måste bort”. Även dadaisterna betonade språket som materia i egen rätt, som mål och inte medel (den cut-up-teknik som William S. Burroughs praktiserade, och som OEI gjort ett temanummer på, lanseras faktiskt redan av Tristan Tzara i ett av dadaisternas manifest). För att inte tala om den konkreta poesi som Öyvind Fahlström under parollen ”språket som konkret materia” var först i världen med att formulera. Där hittar man samma vilja som hos språkmaterialister och language-poeter att decentralisera dikten och koppla bort subjektet; samma syn på språket som i sig meningsfullt – som ljud, typografi och trycksvärta, och inte bara som ett transparent medium för en separat innebörd; samma aversion mot den gängse synen på poesi, som Sklovskij kallade ”den skapande energins ekonomisering”, utgör ett centralt ideal, alltså att poesin ska utvinna så mycket som möjligt ur så få ord som möjligt, en reduktion som i sin förlängning innebär en förskjutning av diktens mening ut i tystnaden, i den vita uttrycksfullhet där raderna slutar.

Detta, såväl som de häftiga diskussionerna om den språkmaterialistiska language-poesins litteraturhistoriska kontext, nämner Nurbo bara som hastigast. Lika hastigt tar hon sig förbi det paradoxala i att med ett konventionellt språk bena ut idéer, som underkänner detta konventionella språk (”det language är, är tron att språket inte förmår leva upp till sitt syfte”). Man skulle alltså enkelt kunna avvisa Sprawl som ytlig, förenklande och i formuleringar som ”[i] den ultimata language-dikten bestämmer du allt själv!”, väl naiv.

Jag skulle snarare säga att Sprawl är intelligent uttryckt och utformad. I sprawl bestämmer du inte allting själv. Det sprawl är, är tron på att språket förmår leva upp till sitt syfte, och i det här fallet är syftet att vara en rätt förutsättningslös introduktion till en ofta snårigt teoretisk poesi. I en sådan introduktion finns det inte utrymme för utvikningar, tyngande fördjupningar eller de långt drivna resonemang som tillåts undergräva ett antagandes premisser. En introduktion ska vara övergripande och ge de viktigaste nycklarna, belysa de centrala idéerna. Det fixar Sprawl bra.

Så. Om man betraktar boken för vad den är, så förvandlas dess svagheter plötsligt till dess största styrka. Den drivna, och ibland naiva, optimism och lätthet med vilken den är skriven (som när Nurbo menar att det är ”extremt enkelt” att läsa language-poesi, ”det är bara att läsa. Man kan jämföra med livet. Livet är väl ingen enkel sak att förhålla sig till, ingenting man direkt kan lära sig. Men ändå är det väldigt lätt, att bara leva”) blir ett effektivt motgift mot den kulturkonservativa opposition som inte tröttnar på att svartmåla samtidspoesin som elitistisk, oläslig, och negativt uppbygglig. Det är avväpnande.

Nu finns det alltså en bra introduktion till den samtida, språkmaterialistiska language-poesin, enkel och grundläggande. Nästa steg kunde kanske vara en lite tjockare bok, som tillåter sig en fördjupning och problematisering, och som eventuellt också placerar riktningen i den litteraturhistoriska tradition som, om inte börjar med den avantgardistiska modernismen (man skulle tillspetsat kunna argumentera för att Stiernhielm är vår förste språkmaterialist, eller ”språkknådare” i Fahlströms mening), så i alla fall genom den radikaliseras. En sådan bok skulle ge lite välbehövliga perspektiv på det som Sprawl behandlar. Jag hoppas att Sigrid Nurbo skriver den, om inte annat för hennes optimistiska tro på språkets förmåga.