Jacques Roubaud söker i sorgeboken Någonting svart närma sig döden som ett tillstånd och framförallt söker han skapa en dialog med sin döda hustru, Alix Cléo Roubaud.

Trettio månader efter hustruns död började Roubauds dikter att formas. Det är dikter som verkar som meditationer över olika tillstånd i Roubauds process att närma sig det här svarta, ogreppbara, som en livspartners död innebär.

Innehållet är en blandning mellan filosofiska strofer: "Allting är avhängigt den punkt där det olika framträder. och därifrån någonting, men någonting svart.", samt högst personliga iakttagelser som ofta tar sin utgångspunkt i hustruns kvarlämningar såsom fotografier, klädesplagg och dagboksanteckningar: "Jag kan inte skriva sannare om dig än vad du själv har gjort."

I vissa dikter kommer det hjärtskärande nära, faktumet om hustruns drastiska bortgång. Sådana dikter förblir ändå stillsamma i tonen, snarare omvälvande inåt än utåt och gärna med en eftersmak av stor tomhet. Oftast förmedlas dock känslan av att hustruns död är så pass oförståelig att den varken med kropp går att känna, med medvetande går att tänka eller med ord går att formulera.

Med språket som verktyg för att försöka förstå det skedda angriper Roubaud på ett sökande sätt en död som knappast är statisk till sin utformning. Tvärtom, det är en nyansrik och skiftande död som hela tiden tycks vara i omvandling. Det är en död vars läge, form och innehåll ständigt ändras av poeten själv. Intrycket man får är att Roubaud vill göra hustruns död så pass "levande" som möjligt i sin hjärna, han ser närmast döden som ett pågående tillstånd: "När din död är slut. kommer jag att vara död."

Bokens avgrundsdjupa tema ger tillsammans med de många abstrakta, filosofiska funderingarna kring döden som tillstånd, ett väldigt ödesmättat och kompakt intryck.

Samtidigt finns det ganska gott om rum för tolkning och andning. Det gäller bara att inte fastna för länge vid tunga ord såsom "död", "slut" och "avstånd" utan att istället försöka se till de nyansrika och mångbottnade helhetsbilderna som Roubaud skissar upp.

Det här är en bok att återkomma till, gång på gång, att hämta kraft och tröst ur, att hamna i livslång dialog med:

Din död talar sant. din död kommer alltid att tala sant.