Om man väljer att söka efter definitionen av journalistik i Nationalencyklopedin får man veta att journalistik särskiljer sig från skönlitteratur genom att inte behandla fiktion. Den skiljer sig också från det vetenskapliga arbetet genom kravet på aktualitet och dess huvudsyfte är att skildra verkligheten. Däremot står det ingenting om i vilket format man ska presentera journalistiskt material. Kanske var det denna öppning som inspirerade den amerikanske journalisten Joe Sacco till att skapa sin one-man-genre – seriejournalistiken.

I början av 1990-talet spenderade Sacco två månader i de ockuperade områdena i Palestina under den första intifadan. Det är dessa erfarenheter som ligger till grund för de serier som gav ut mellan 1993 och 1996 och som 2001 för första gången samlades i en volym med titeln Palestine. I sin bok lyssnar Sacco på alla och betraktar allt. Hans teckningsstil har av Fredrik Strömberg kallats för en "närmast [besatt] skaveringsteknik" och detaljrikedomen i hans serier har ingen motsvarighet. Varje liten kontur i den leriga vägen i Jabalia är avbildad, varje människa i en folkmassa i Ramallah har fått sitt eget, unika ansikte. Dessutom använder Sacco en sidlayout som är lika innovativ som den gamle mästaren Will Eisners. Den starka kontrasten mellan det allvarliga innehållet och lekfullheten på sidan gör bara Palestine mer intressant och mångfacetterad.

Sacco väljer att skriva in sig själv i boken, som "journalisten" eller "serietecknaren", men låter medvetet sin egen karaktär anta ett outsiderperspektiv. Han förstår att han inte kan smälta in, att han egentligen aldrig kommer att kunna förstå vad dessa (som Edvard W Said i förordet kallar palestinierna) historiens förlorare går igenom varje dag. Det enda han kan göra är att förmedla deras historier. Saccos val av outsiderperspektivet för dock in ytterligare en aspekt som bidrar till att göra Palestine till det mästerverk som det är – diskussionen om journalistrollen.

Genom hela serien för Sacco en kontinuerlig dialog med läsaren om vad det innebär att vara journalist, serietecknare och betraktare i den situation som han befann sig i. Hur man hungrigt gapar efter en saftig historia att sätta tänderna i, hur man i de mest opassande situationer tar foton och tänker "jag undrar vilken vinkel jag ska teckna detta ur sen?". Sacco är dock ingen glupsk gam, ingen sensationslysten reporter som bara är ute efter ett scoop. Hur många, nästintill identiska, historier han än hör om människor som har blivit satta i fängelse, torterade eller trakasserade av den israeliska säkerhetstjänsten, så återger han dem ändå. För vad han inser, och vad han får sina läsare att inse, är att detta är dessa människors vardag, och det i sig är sensationellt nog.

Sacco berättar engagerat om de människor som han träffade under sin tid i Palestina – om deras liv och historia, om platserna de bor på och landet som de förlorade. Han tar oss runt i Gaza där vi får höra historier om fängelsestraff på extremt lösa grunder, tortyr, demolisering av hus, utegångsförbud, vägblockader. Historier om brist på vatten, mat, undervisning, sjukvård. Historier om brist på hopp. Historier om förluster av en mor, en far, en dotter, en son, en partner, en vän. En verklighet som tyvärr inte har förändrats särskilt mycket sen Sacco var i Palestina, men som vi numera inte kan få några bilder av eftersom Israel inte tillåter reportrar att komma in i Gaza.

Sacco skriver själv, i förordet från 2001, att trots diskussioner, beslutsfattning, avtal och fredspriser så har situationen för folket i Gaza inte förbättrats nämnvärt. Om ser på dagsläget verkar den snarare förvärrats: SVT rapporterar idag (090113) att israeliska stridsvagnar under natten har trängt längre in i staden Gaza än någonsin förut och det hittills under striderna har omkommit över 900 palestinier och 13 israeler. Situationen i flyktinglägrena är värre än på länge, med endast tre timmars eldupphör per dag. Historien, och historierna, upprepar sig själva. Och 13 år efter dess utgivning uppfyller Palestine, tyvärr, fortfarande ett av de grundläggande kraven som ställs på journalistik – aktualitet.