”Chic” hör kanske inte till mitt mest primära ordförråd. Inte desto mindre är ”chic” det första ord jag kommer på för att beskriva de båda systerböckerna i svart-vitt och rosa med tema Marianne Höök, biografin Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet och textsamlingen Får man vara lite tilltalande i det här samhället?.

Annette Kullenberg, som skrivit biografin, har en personlig relation till Marianne Höök. Hon är Hööks yngre vän och beundrarinna som efter självmordet 1970 inser hur lite hon egentligen vet om vännen. Det är en drabbande ingång som möjligen ger hela ämnet en viss lutning åt tragedi – att temat är Gåtan Marianne Höök råder det ingen tvekan om. Lite ironiskt blir det förstås att Kullenberg återkommer till Hööks svårigheter att hålla isär privata och professionella intressen (bland annat som resereporter och ambassadörshustru). Och frågan är om det inte också leder till en viss hemmablindhet.

Tragedin Marianne Höök inramas av ett dubbelt självmord: Hööks eget 1970 och moderns 1919, när Marianne Höök – eller snarare Calonius, Höök var ett av första makens efternamn – bara var några månader gammal. I den mäktiga, frireligiösa släkten förtegs alltsammans och Marianne Höök själv talade ytterst sällan alls om sin bakgrund. När Kullenberg intervjuar vänner och bekanta är tystnaden påtaglig. Höök är undflyende på ett närmast glamouröst sätt som hon förmodligen själv hade uppskattat. En ikon, höljd i tragisk mystik, av en slag som helt enkelt inte tillverkas längre.

Samtidigt verkar Marianne Höök som uppenbarelse ytterligt modern. Man får intrycket att hon verkligen såg sig själv som ett varumärke att vårda. Bredden som skribent, återigen, är dock mer renässansartad än modern. Höök skrev i otaliga genrer, från inredningstips till politiska krönikor, resereportage, reklam, aforismer och filmkritik. Hon var självlärd och pragmatisk och hon tycks ha vägrat att välja sida. Hon var stilikon och hon hade förhållandevis radikala åsikter som åldrats bättre än mycket annat från samma tid.

Så jo, Marianne Höök är ett spännande stycke svenskt 1900-tal att läsa om. Precis som i antologin Får man vara lite tilltalande i det här samhället? går dubbelheten som en röd tråd och Höök glider en ständigt mellan fingrarna. Precis som i antologin saknar dock Kullenberg till stor del sömmar i sin lapptäcksteknik. Intervjuerna med Hööks släkt och vänner sammanfogas aldrig och saker som antyds får ofta stå okommenterade och outredda. Över huvud taget tenderar Kullenberg att skriva snarast associativt och det är inte alltid lätt att följa med i hennes tankebanor. Läsupplevelsen blir en smula spattig och jag pendlar från filosofiska funderingar på hur människan nog faktiskt är omöjlig att fånga till ren och skär frustration.