Om man nu prompt ska rita serier om ett gäng svenska gymnasiekids förgrämda identitetskriser och förvirrade olyckliga kärlekssituationer – hur bär man sig då åt för att intressegöra? Man klär dem i trikåer och ger dem superkrafter. Och låter dem gå superhjälteprogrammet på en i övrigt vanlig svensk gymnasieskola under slutet av 90-talet. Liksom i förra Ett liv utan superkrafter är väl inte värt att leva? är detta vad Daniel Ahlgren gör i uppföljaren Jag gråter bara i andra dimensioner.

För Kinetica, El-flickan, Radiohead och deras klasskamrater är det snart dags att ta studenten och tillvaron börjar präglas av en radda mystiska omständigheter. Kineticas pojkvän ser en dag underligt gammal ut när han kommer till skolan. På en begravning svävar plötsligt kistan fritt i luften. Och skolpsykologen uppmärksammar en stegring av antalet oönskade graviditeter – även hos dem som aldrig haft sex. Trots att berättelserna många gånger lämnar verklighetsstadiet (förstås, karaktärerna kan ju levitera, färdas i tiden och styra andras drömmar) landar fokus i slutändan ändå på de stora, mänskliga frågorna, som särskilt tonårstiden så färgstarkt illustrerar: utanförskap, identitet, missförstånd och ett känsloliv som nödvändigtvis alltid ska välja den mest konfliktfyllda vägen.

En bekväm författare hade försökt luta sig mot crossovereffekten för att komma undan med ett halvtaskigt utförande på andra plan. Detta kan inte Ahlgren anklagas för, förtjänsterna hos albumet är långt större än en småfräsch sammansättning av två skilda ämnesvärldar. Manuset är genomtänkt och den psykologiska gestaltningen samsas med superkrafterna utan att det kompromissas med trovärdigheten. Dessutom besitter han ett särskilt balanssinne när det gäller att varken göra för stor eller liten sak av dramaturgiska tvärvändningar eller ett sammanvävande av episoder genom detaljer.

När albumet nu slutar med svensk seriehistorias största cliffhanger (jag lovar, största) får man anta att ett uppföljande album är att vänta. Jag emotser det.