Är det dags? börjar i ett tomt lekrum. Man ser två bilar i ett hörn, ett antal klossar med siffror på, en boll, en låda, ett bord med tekoppar dukat för två och en stol med några böcker liggande på golvet framför. Det finns en dörr som står på glänt. Det finns ett fönster som släpper in ljus. Detta är scenen.

På varje uppslag i boken kommer sedan någon av Kitty Crowthers egensinniga figurer in genom dörren. Först in är figuren som också finns på omslaget: en docka får man förmoda om man tvångt vill ge den ett leksaksnamn. På nästa uppslag har hon satt sig på stolen och plockat upp en av böckerna, när hon får sällskap av en blå nalle. Är det dags? frågar han. Nej, svarar dockan.

Därefter följer leksak på leksak. De tar sig för något i rummet när de alla får samma svar på sin fråga: nej, det är inte dags än. Den blå nallen bygger med klossarna, en liten uggla leker med bollen, en pingvinliknande varelse dricker te med en liten hund. Samtidigt blir skuggorna för varje uppslag längre och när månen dyker upp utanför fönstret, då kommer han som de har väntat på: pojken som tar med sina gosedjur till sängen.

Denna enkla uppbyggnad, i kombination med de charmiga och säregna små figurer som Crowthers bilderböcker alltid befolkas av, leder till både trygghet och spänning. Likt en adventskalender som varje dag visar upp något nytt, består den här boken alltså i grunden av en enda bild som hela tiden utvecklas, och som byggs upp av två enkla spänningsmoment: dels, vilket djur ska komma in nästa gång och vad ska det göra, och dels, vem är det de alla väntar på? Som vuxen bläddrar man tillbaka och jämför sidorna med varandra – vad har hänt sen sist? Som litet barn ser man upprepningen, leken och till sist ett godnatt. Som helhet ganska oemotståndligt.