I en av Katarina Frostensons mest kända dikter uppstår en märklig effekt: en slags kontrastverkan mellan titel och innehåll. Dikten "Könet öppnar sitt öga" är en barnramsa med omväxlande nonsens och riktiga ord. Som läsare föreställer man sig en liten pojke som just lärt sig prata: "Kung tung / hud / lumlum". Pojken verkar leka i sandlådan "dunk dunk i kabunk i bunkar". Men så plötsligt: "smaka, kaka / stekel / krasa". Våldet är närvarande, visserligen oskyldigt, men det skapar ett obehag. Frostenson fortsätter: "Händerna / i halsen Gapa". Från att ha varit en barnramsa förvandlas dikten till en närmast surrealistisk bild och samtidigt börjar innehållet korrespondera med titeln. Det skapar en glipa för läsaren: ett litet tolkningsutrymme i en annars ganska obegriplig dikt.

I Frostenson senaste diktsamling Tal och regn finns många sådana glipor. Den kanske mest påfallande är dikten "Slussen vinter" där titeln, som för tankarna till tunnelbanestationen krockar med beskrivningen av en tavla från medeltiden: "slipade med sina ränslar drar de byten till sin kula / ruvar drömmen om en vinst därinne". Detta exemplifierar något som är typiskt för diktsamlingen som helhet: diktens inbördes kommunikation, den mellan text och titel. Tal och regn är en i positiv bemärkelse spretig diktsamling som rymmer allt från dagsvers-liknande stycken till mera svåråtkomliga, postmoderna dikter. Några exempel: i "Sveden" försöker Frostenson fånga det gamla folkhemssverige i ett språkexperiment, i "Kristenkarkas" blandas olika mytologier så pass att de upplöses i varandra och i "Trädet" liknas den svenska poesikanon vid olika delar på ett träd: "Det finns späda grenar. Det finns skarpa taggar. Det finns rosengrenar". Och runt om trädet blåser Almqvistvinden som ger det liv "och andas blått".

Även om Tal och regn är spretig finns några sammanhållande teman:

De ömma punkterna: dikterna rör sig ofta runt människans fysiskt sårbara ställen: kinden, hålfoten, halsen. Ofta kommer dessa helt oväntat, de flimrar till inför läsarens öga och lämnar ett spår på hornhinnan.

Rörelsen mellan ett konkret och ett språkligt landskap: i en dikt målar Frostenson upp tre bilder, en vandring längs en flod, ett samlag och en skrivprocess, och låter dem smälta samman.

Sängen minns att vi kallade att älska simning
i lakanssanden dyka bland långa blyertsstreck
av ord som kom i natten

Detta är ett typiskt drag i Frostenson poesi i stort. När blir språket bild och när blir bilderna språk? Hennes dikt rör sig hela tiden i ett slags gränsland.

Intresset för språket som ljudenheter: Tal och regn är till stora delar en rimmad diktsamling. Rimmen kommer mitt i styckena, som i slampoesin, och ofta har de något lekfullt över sig: "spela gamla fela", "bokstavsbarn / ni liknar visst en karavan". Frostenson har ett lustfyllt förhållande till språket, hon snarare lyssnar till det än låter det vara meningsbärande och det gestaltas bland annat genom rimmen men även i hennes nästan naiva förundran inför språkets möjligheter: "inne i ord finns bild", "en virvel bor i detta ord".

Sammantaget är Tal och regn en fascinerande diktsamling skriven med lätt hand, vilket dock inte betyder att den är enkel. Många dikter lämnar mig fullkomligt oberörd de första gångerna jag läser dem, andra är direkt drabbande. Oftast kräver de en del arbete, trots de tidigare nämnda gliporna: signalord måste avkodas, strukturer benas ut. Ibland lyckas man och blir rikligt belönad, ibland misslyckas man och går vilse: inget synligt samband, meningarna slumpvis utlagda. Och trots allt det lekfulla gör detta att diktsamlingen ger ett ganska kyligt intryck.