Att fiktionen speglar verkligheten kan i allra högsta grad sägas om Joshua Ferris debutroman Så fick vi se slutet. Lågkonjunktur härjar, och en reklamfirma í Chicago går på sparlåga. En efter en av de anställda kallas in till chefen för att sägas upp, eller gå på spanska genom korridoren, som det kallas. De som är kvar gör vad de kan för att hänga sig kvar, försöker se upptagna ut trots att arbetsbördan är mindre. Låter det deprimerande? Inte särskilt faktiskt. Så fick vi se slutet är ett bubbelbad i svart, torr humor.

Flinet sitter i halsen när man inser att det här är ju riktigt illa. En arbetsplats på upphällningen med original som ogillar och skvallrar om varandra. Men de bryr sig om varandra någonstans trots allt. Trots att konkurrensen är stenhård om vem som får vara kvar och vem som kommer på bästa reklamkampanjen. Det är lysande hur den kreativa processen med en massa klickande på måfå i något redigeringsprogram beskrivs, som så småningom leder till en briljant idé.

Det kollektiva "vi" som är berättarrösten ser allt, vet allt och rör sig lätt mellan olika perspektiv. Berättarrösten blir också lätt distanserad, och det tar ett tag innan man får grepp om alla personer som rör sig i kontorslandskapet. Det blir till slut som att titta på en TV-serie, där första avsnittet är okej, men inte mer. Men man växer in i den, och till slut vägrar man missa en enda vändning i intrigerna. Jag blir ett med "vi", och börjar bry mig om alla original som kämpar för upprättelse, sitt arbete, sin heder. Och det är absurt roligt under tiden.