I Marjaneh Bakhtiaris första roman efter den hyllade debuten Kalla det vad fan du vill står den superintegrerade familjen Abbasi i centrum. Året är 2006, det av den dåvarande Perssonregeringen utsedda mångkulturåret, och genom familjen Abbasi och människor som på ett eller annat sätt är knutna till deras liv söndertrasar Bakhtiari allting vad klyschor heter, trampar på generaliseringar och kommer närmre det som "mångkultur" skulle kunna vara, än vad någon annan har gjort på länge.

Familjen Abbasi består av pappa Mehrdad – som hämtad från Lars Leijonborgs våtaste fantasier. Han talar flytande, felfri svenska, är lärare, författare och debattör som förespråkar total assimilering från invandrares sida. Mehrdad är 110% närvarande på jobbet och något mer disträ hemma. Mamma Noushin står för allting som Mehrdad tycker att invandrare gör fel när de kommer till Sverige – hon kan knappt någon svenska, hon är sjukskriven, arbetslös och har väldigt lite umgänge att tala om. Båda föräldrarna kom till Sverige från Iran för att ge ett bättre liv åt de döttrar som de skulle komma att få – Baran, 13 år gammal och ihopvuxen med en iPod som bara pumpar ut hiphop-musik och Parisa, 16 år gammal, högljudd, trotsig, envis och blind för de uppoffringar hennes föräldrar gjort för hennes skull.

Förutom familjen Abbasi stiftar läsaren också bekantskap med Shahryar, en av Mehrdads studenter och hans största beundrare, Shamsi, Mehrdads analfabetiska mamma och hennes goda vän Iran, samt Irans före detta svärson Åke som fortfarande tar hand om sin svärmor trots att hans fru både hunnit lämna honom och gått bort. Här finns också Rana, en annan av Mehrdads studenter, som känner sig kränkt och särbehandlad av Mehrdad på grund av sin muslimska tro och kallar honom rasist, Negar, Parisas och Barans kusin som de hälsar på under två veckor i Teheran och som desperat försöker att visa upp ett annat Iran än det religiöst förtryckande föråldrade system som Parisa vill dokumentera för att få högre betyg i skolan.

Förutom dessa individer finns det en uppsjö av ännu fler karaktärer som Bakhtiari beskriver i boken, och det är just med hjälp av detta rika och varierade persongalleri som Bakhtiari får fram de poänger hon vill belysa med sin bok. Bakhtiari vill visa att det finns inga enkla vägar, att det inte finns en, och bara EN, ensam person i integrationsdebatten som har rätt och att det inte finns en lösning som lämpar sig för alla. Bakhtiari försöker visa någonting som är så banalt, men som verkar ha gått så många människor förbi, nämligen att vi alla är individer. Vi är alla olika, vi har olika erfarenheter, bakgrund, värderingar, uppfattningar och förutsättningar och kan därför omöjligen skjutas in i en och samma kategori, vare sig det handlar om benämningar som blatte, invandrare eller nysvensk. Lika lite som man kan tala om majoriteten av Sveriges befolkning utifrån en enda benämning, en enda luddig kategorisering (svenskar) kan man tala om den mindre delen som blattar eller nysvenskar som enda definiering. Bakhtiari sätter fingret på problemet när hon visar på Baran och Parisas olika uppfattningar och upplevelser av den resa som de gör till Iran. De är båda där för första gången, de ser exakt samma saker och trots detta kommer de hem med helt olika slutsatser, funderingar och lärdomar.

Lika mycket som detta är en berättelse om mångkulturåret 2006 och svårigheten att klämma in människor i olika mallar, så är det en berättelse om människors relationer till varandra, utifrån både dessa "integrationsmässiga" mallar, men också mallar såsom mamma, pappa, son, dotter, lärare, elev, syster. Bakhtiari tecknar familjerelationer på ett träffsäkert sätt och visar på svårigheterna som människor har att leva utifrån dessa snäva kategoriseringar.

Bredden i boken är imponerande, Bakhtiaris vilja att visa olika aspekter och olika människor i Sverige (Malmö) idag har kommit till ett lyckat resultat. Men det finns problem också. Stilen är inte speciellt intressant, snarare rätt så tråkig, boken är på tok för lång och det som skulle vara "ännu roligare" i den här boken än i Kalla det vad fan du vill går mig förbi. Det här är snarare ett effektivt och slagfärdigt inslag i debatten, än en fullfjädrad skönlitterär roman.