Världen är inte så illa ute som somliga vill få oss att tro. Klimatförändringar går att hantera. Det är Stefan Fölsters kanske viktigaste budskap i den här boken.

Boken inleder med en kritik av ett allt för ensidigt fokus enbart på klimatfrågan. Det finns så många potentiella katastrofer här i världen, klimatförändringar är inte den enda risken vi människor har att hantera, skriver Fölster. På den punkten kan jag bara hålla med, men undrar samtidigt hur många som egentligen argumenterar på det sätt Fölster antyder? Desto mer förvånande att författaren senare gör just detta själv, när det passar hans egna politiska åsikter. När exempelvis miljörörelsen inte håller med honom om att kärnkraft eller genmanipulation är bra lösningar på klimatproblemet (på grund av alla de andra risker och problem som kan uppkomma av dessa tekniker), då klagar han på att de alltså inte vill göra allt för att motverka klimathotet. Damned if you do, damned if you don’t …

Fölster skriver att han vill inge hopp med sin bok: världens undergång är faktiskt inte på väg. Vi kan hantera situationen. I praktiken uppmuntrar dock boken läsaren till passivitet. Det finns nämligen en röd tråd som förenar de medel författaren förespråkar. De utgår från att man som enskild individ inte ska behöva förändra sitt beteende på något sätt, som exempelvis att köra mindre bil eller flyga mindre. Klimatfrågan bör istället skötas av tekniker som kommer på fiffiga tekniska lösningar på problemen. Fölster verkar ha extremt låga tankar om vanliga människors vilja och förmåga att förändra både sig och sin omvärld, men en närmast oändlig tilltro till tekniska lösningar.

Men så är det då det här med källor och källhänvisningar. I allmänhet är det ganska dåligt med den varan i den här boken. Fölster kan till exempel påstå att stora grupper av klimatforskare betvivlar centrala påståenden i FN:s klimatpanels publikationer, utan att referera till en enda som gör det. Och när det väl förekommer några källor till hans faktapåståenden kan det vara bloggar och diskussionsforum på nätet, eller debattartiklar i kvällstidningar. Lägg sen till att Fölster många gånger helt undviker att diskutera problematiska frågor – som exempelvis riskerna med kärnkraft, eller hur effektiva de åtgärder han själv förespråkar verkligen kan komma att bli – så blir resultatet att trovärdigheten snabbt sjunker som en sten.

Även om vi nu inte kan stoppa klimatförändringarna från att uppkomma finns ingen anledning till oro, lugnar oss i alla fall Fölster. Människan har kunnat leva i allt från stekheta öknar till subarktiskt klimat. Mänskligheten kan anpassa sig även i framtiden. Kanske har Fölster rätt, sett ur ett aggregerat perspektiv, men argumentet skjuter förbi målet. Den avgörande frågan är väl till vilket pris mänskligheten kan anpassa sig, och vilka människor som får betala det priset. Och om priset är att leva i något som ens börjar likna stekheta öknar eller ett subarktiskt klimat så kanske ganska många är villiga att fundera på om de inte kan tänka sig att ställa bilen någon gång då och då.