Hans bilder blir svartare och svartare, skuggorna djupare. Människorna är mer och mer ensamma. Deras längtan efter närhet är alltid närvarande, om så närheten bara består i att bli avbildad av en kamera. Ett stråk av kåthet går genom hela boken, men också av människors önskan att bara vara nära, hud mot hud. Som de två männen som står och gnuggar näsorna mot varandra. Eller familjen med barnet i en enda stor omfamning. Eller en stilla avsugning i en bil, sätten att söka närhet varierar.

Petersen söker sig hela tiden mot de mest intima, privata sfärerna. Kvinnorna blottar sig sorgset, som om deras kön vore det enda de har som är värt att visa. Men inte en enda kuk. Grabbarna brottas nakna i en säng med en hund. De enda manskön man kan se är symboliska. Elledningar som sticker upp eller ner i jorden.

Det finns en frustande vitalitet i Petersens bilder, en rå sensualism som till och med visar sig i bevattningsmaskinens slingrande blanka slang. En kvarglömd ensilagebal som fastnat i ett träd påminner i Petersens tolkning om svällande hud.

Anders Petersen har arbetat som "artist in recidence" i några franska städer. Hans uppdrag har varit att ge en egen fri konstnärlig tolkning av städerna S:t Etienne och Gap. En stor del av den här bokens fotografier kommer från dessa stadsskildringar. Men dessa bilder i en mörk svartvit tonskala skildrar naturligtvis mest honom själv. Utan att vara alltför amatörpsykologisk så kan man i bilderna läsa av både en ungdomlig vitalitet och en rädsla för döden. Han har en förmåga att ladda vardagliga föremål och företeelser med en sällsam dragningskraft. Vad döljer sig inne i tidningskioskens innersta mörker? Vilka är det som gjort spåren i snön på kyrkogården under natten?

"The world of today" står det i en kortare baksidestext av Christian Caujolle, för övrigt den enda texten i hela boken. Ja, det här är en mycket personlig skildring av dagens samhälle, en skildring som vid första betraktandet kan verka frånstötande, men som är djupt mänsklig och varm.