Federico García Lorcas vistelse i världsmetropolen New York då han var i 30-årsåldern var utan tvekan en tid som skakade om den spanska poeten ordentligt. Marika Gedin har enligt den senaste och mest fullständiga redigeringen av García Lorcas handskrivna dikter, översatt frukten av hans New York-tid. Nämligen den mytomspunna diktsamlingen Poet i New York som för första gången utkom 1940, fyra år efter poetens tragiska död.

Med i den här boken finns en föreläsning som García Lorca gav efter sin New York-vistelse. I början av föreläsningen säger han: "Jag har sagt `En poet i New York´ och jag borde ha sagt `New York i en poet´, en poet som är jag." Och ja, den titeln skulle nog vara ännu mer passande då bokens dikter så tydligt gestaltar hur den främmande och kyliga staden fullständigt öser sig över och tränger sig ända in i märgen på den ensamma 30-åringen som bara letar efter lite kärlek. Det är tunga dikter fyllda av svulstiga metaforer och svindlande liknelser som förkroppsligar stadens olika stämningar.

Jag stod på balkongen och slogs mot månen.
Svärmar av fönster perforerade ett av nattens lår.
Himlens milda kor drack ur mina ögon
och vinddragen från långa åror
slog mot Broadways askgrå fönsterglas.

Det är just den ångestladdade, svarta tonen som är det mest gripande med den här diktsamlingen. Att poetens möte med staden kom att bli som ett slags väckelsemöte över mänsklighetens kalla sidor går inte att förbise. I New York visade sig den materialistiska råkylan i sin allra ärligaste form vilket kolliderade totalt med García Lorcas tro på människan och naturen.

Språket är genom hela samlingen metafortätt och kompakt, ibland blir det svårt att ta in diktens ofta komplexa betydelse. Det här säger García Lorca något om i sin föreläsning: "….För kvaliteten hos en poets dikt kan man aldrig uppskatta vid den första läsningen, särskilt inte den sortens dikter jag skall läsa, eftersom de är fyllda av poetiska skapelser inom en uteslutande lyrisk logik och tätt binder ihop de mänskliga känslorna med diktens arkitektur." Marika Gedin tycks ändå ha skalat av García Lorcas svällande språk mer än vad Artur Lundkvist gjorde i sin översättning 1959. Det tackar vi för.

Poeten fann som tur var sitt smultronställe, i 20 och 30-talets Harlem. Där tog han stora intryck av jazzen och bluesen, träffade konstnärer och bohemer från hela USA och från Europa som levde fria liv och hade en öppnare syn på homsexualitet än det som rådde i det katolska Spanien. Trots att New York-vistelsen var en inre kamp så säger García Lorca i sitt föredrag att: "Hur som helst lämnade jag New York med en stark upplevese och beundran. Jag lämnade många vänner och jag hade fått ta emot den mest användbara erfarenheten i mitt liv." Och tur var väl ändå att han fick den här erfarenheten för annars hade ju aldrig Poet i New York blivit till.