Att läsa Bodil Malmsten är som bomull för själen. Även när det handlar om livets svåraste frågor som Ensamheten, Tillhörigheten och Det Sociala Spelet. Och jag försöker sätta fingret på vad det är. Är det språkets rytm, ironin eller de filosofiska betraktelserna? Enkelheten, ordskruvandet eller helt enkelt ärligheten? Jo, paradoxalt nog är det nog ärligheten. Paradoxalt eftersom det är osanningen som är den röda tråden i Sista boken från Finistère, den fristående fortsättningen på Priset på vatten i Finistère.

Bodil Malmsten berättar att hon efter Priset på vatten i Finistère får brev. Förfrågningar från läsare som vill komma och hälsa på henne i Finistère. Som tror att Bodil i hennes böcker är identisk med författaren Bodil Malmsten. Som tror att det Finistère som beskrivs i hennes böcker finns i verkligheten. Bodil Malmsten förnekar att det är så, men förstår att det är hennes eget fel.

Jag ser mina läsare störta över fiktionens avgrund och det är mitt fel, författarfelet, författarskulden till att ha skapat det som inte finns.
Jag har svarat så vänligt som möjligt på läsarbreven – inte så vänligt – men ändå så pedagogiskt och tydligt som möjligt försökt förklara att det Finistère som finns i boken inte finns någon annanstans än där.
Det Finistère som finns i boken är mitt. Jag upprepar mitt.

Och det är ju så. Som författare har man all frihet i världen att hitta på eller inte hitta på. Och när det är uppenbart, när författaren, eller berättarjaget som utger sig för att vara författaren själv, påpekar detta uppenbaras spelet mellan sanning och påhitt.

För vad väljer man att tro på? Sista boken från Finistère handlar om hur Bodil Malmsten har förlorat sitt Finistère. Hur hon av för läsaren okänd anledning tvingas flytta in till staden nära Nantes. Hon väljer att inte berätta om flytten för sina grannar, mannen som säljer ostron, personalen i mataffären. Hon låtsas som om allting är som vanligt, fastän hon sörjer den stundande förlusten av sin trädgård, sitt hus och hem sedan sju år. Är det att ljuga, undanhålla sanningen, och ljuger man för sig själv eller för andra när man låtsas som om allt är som vanligt?

Parallellt med sorgearbetet ska en erotisk roman skrivas. En rolig sådan, i en underförstådd utmaning från grannen madame C. Även där blir författarens frihet att leka med verkligheten tydlig när Bodil Malmsten skriver in sig själv i den erotiska romanen, som, tror jag, inte är sann.

Sista boken från Finistère går annars ton i ton med Bodil Malmstens blogg och böcker baserade på denna. Miljön känns igen, lästips från favoriten Thomas Bernhard finns även här. Det är tryggt men aldrig tråkigt.

Istället försjunker jag från första sidan i Bodil Malmstens värld och gör Finistère även till mitt.

Påhittat eller ej.