Atlantis utgivning av Lars Gustafssons Förberedelser till flykt och Det sällsamma djuret från norr (under samlingsnamnet Fantastiska berättelser) är antingen pinsamt otidsenlig eller genialiskt rätt. Den ohejdbara fantasirikedomen, det existentiella djupet och det storslagna anspråket i Gustafssons noveller – försöket att säga någonting om människans villkor i historien och universum – är så långt man kan komma från den absoluta realism som präglat de senaste årens litteraturklimat. Men Gustafsson är inte intresserad av den där glipan mellan litteratur och verklighet som blivit en fix idé för så många svenska författare. Han utforskar möjligheten att genom litteraturen vända sig bort från verkligheten. Eller åtminstone låta läsaren se den från en oväntad vinkel, där den framträder lite klarare. Hur motsägelsefullt det än låter, lite sannare.

Förberedelser till flykt (1967) är elva noveller i, som baksidestexten säger två gånger om, Jorge Luis Borges anda. Fantasterier företagna med mycket stort allvar. Återkommande är en lek med den dokumentära tonen. I "En ö i trakten av Magora" utforskar en villrådig, osäker men nyfiken berättare den gamla myten om en ö där befolkningen var delad i två. Den ena halvan levde på ovansidan av de rikedomar som skapades av de andra, de som från redan från födseln bestämts att låta sina kroppar förstöras i gruvorna under jorden. Hur kunde de leva i respekt för varandra, varför gjorde inte de underkuvade uppror och hur gick denna märkliga civilisation slutligen under? "Fragmentarisk text" är ännu en låtsasverklig idénovell som experimenterar med den dokumentära formen. Hela texten är en långrandig fotnot till en mycket gammal dikt, som läsaren aldrig får se utan bara ana genom forskarens försök att rensa upp bland århundraden av anonyma författares tillägg. Samma grepp, att skriva fram en bild av en text som egentligen inte existerar, används i "Slutspel i Whorfington". Här skriver Gustafsson "sista kapitlet i en imaginär roman", där huvudpersonen efter många år återvänder till en engelsk stad där romanen om hans ungdom utspelade sig. Genom små antydningar och i samtalen med hans gamla vänner kan vi ana vad som hände i den imaginära romanen. Det är en rolig lek med litteratur, särskilt eftersom Gustafsson skrivit denna berättelse i en sentimental kioskromantisk stil han aldrig annars skulle använda sig av.

I all sin spretighet är Förberedelse till flykt mer påhittig och varierad än Det sällsamma djuret från norr (1989). Science fiction är en ovanlig genre i seriös svensk litteratur, Gustafsson riskerar att vara ofrivilligt komisk när han skriver om utomjordingar och rymdskepp. Men det blir han aldrig. Som så många innan honom använder han framtidstemat, rymdens ändlösa möjligheter, att ställa fundamentala frågor om vad det egentligen innebär att existera. Här finns inte den bottenlösa ångesten i Harry Martinsons Aniara, men Gustafsson använder precis som Martinson den oändliga och oförutsägbara rymden som kontrast mot människans litenhet och begränsningar. I novellsamlingens ramberättelse finns inte ens några människor. En "Rymdlord" på resa genom universum låter åtta kopior av sig själv berätta historier för varandra i stil med Boccaccios Decamerone. Berättelserna rör sig gärna kring De Gamla, människan, och de erfarenheter denna gamla art gjorde under dess sista århundraden – då hon reste genom rymden. Här finns en annan sorts lekfullhet än i Förberedelse till flykt. Formexperimentet är borta till förmån för ett filosofiskt anslag.

Trots att Gustafsson hittar på så otroliga händelser och utövar en så flexibel fantasirikedom finns i botten alltid ett grundmurat allvar. Hans berättelser drivs av en ärlig intellektuell nyfikenhet. "Skulle det kunna vara så här, kan vi se det ur det här perspektivet?". När motiven svävar iväg finns hans klara, nyktra, enkla prosa där för att ge "fantasterierna" den trovärdighet de behöver. Fantastiska berättelser är underhållande och djupt tänkvärd. Att ge ut de här novellsamlingarna tillsammans är en betydelsefull kuturgärning.