September porlar snabbt förbi. Inte så mycket för det eviga regnandet som för efterlängtat besök av lillebror med tillhörande japansk svägerska. Min bror är sedan sex år bosatt i Tokyo och verksam som animatör (fina, mörka Tekkon Kinkreet finns på svensk dvd, med tjusigt beröm av brodern på kommentarspåret, minsann). Mycket cool karriär och kanske inte så konstigt att folk ofta tar för givet att det är jag som är lillasyster.

Svägerskans Sverige-guide tar upp tre internationellt kända svenska författare – Astrid Lindgren, August Strindberg och Selma Lagerlöf. Själv är hon dock mest nyfiken på världsänden som ligger bakom Mumin-böckerna. De är ofantligt populära i Japan och den animerade serien som ofta visas på svensk barnteve dubbad på finlandssvenska är i själva verket bara en i raden av japanska tolkningar.

Att svenskar över lag är oproportionerligt förtjusta i Japan går nog inte heller att ta miste på. De ofta utmärkta översättningarna av stora författare som Kenzaburo Oe, Kobo Abe eller Haruki Murakami går henne möjligen förbi, men jag kan entusiastiskt visa upp även såväl SF-bokhandelns katalog, som består till åtminstone hälften av japansk manga och anime, som en artikel i Språktidningen om ”kawaii” (japanska för ”söt”), som numera anses vara ett etablerat begrepp också på svenska. Och fastän hon är mäkta förtjust vid anblicken av den första sushirestaurangen vi passerar inbillar jag mig att hon börjar se lite fundersam ut kring den femte.

Lillebror tar framför allt tillfället i akt att inhandla svenska böcker. Jag visar stolt upp antikvariatsfyndet Tuff och Tuss på äventyr av Gösta Knutsson, i en underbar liten utgåva från Bonniers barnbibliotek 1953. Den läste vi högt när vi var små och skrattade oss fördärvade åt Knutssons finurliga ordvändningar i allmänhet och pudeln som ”balar taklänges” i synnerhet. Och nog är det något särskilt med syskon. Jag ser på min långe, ståtlige, alldeles vuxne lillebror och samtidigt ser jag den där lite knubbige, strålande, lille pojken som bara är rent och oförbehållsamt skratt, så där som bara barn kan vara.

Svägerskan presenteras Jujja och Thomas Wieslanders Mamma Mu åker bobb med Sven Nordqvists fantastiska illustrationer och när hon så småningom tröttnar på att försöka ljuda sig igenom texten fullkomligt kastar lillebror och jag oss över den. Och varför vi sedan ligger dubbelvikta på golvet av skratt åt fågelarter som ”fulfinkar” och ”mesostar” går bara inte att översätta.

Jag hade faktiskt aldrig läst Mamma Mu förut, men svägerskan verkade uppskatta min mycket omhuldade samling Pettson-böcker och för mig finns få saker som förkroppsligar det älskvärda med Sverige som Sven Nordqvists lekfulla landskapsbilder med röda små uthus, grönglada kohagar och melankoliska skogssjöar.

Stöter ni i framtiden på en liten japanska som svänger sig med märkliga svenska uttryck i stil med ”Mu vad kul”, ja, då är det alltså förmodligen mitt fel.