Det är svårt med etiketter. När något på förhand alltför tydligt stämplats som ”roligt” eller ”sexigt” – det må vara genom övertydlig formgivning, baksidestext eller, som med Rum 306, en faktisk definition på omslaget – kan det vara svårt att släppa skepsisen, att inte hela tiden ifrågasättande fundera ”Är det här verkligen roligt?” eller ”verkligen sexigt?”

Rum 306 ska vara en ”Erotisk roman”. Det står på framsidan. Och den innehåller definitivt sex. Redan kring sidan 60 börjar jag fundera på vad mer karaktärerna ska kunna hitta på, sexmässigt. Men betyder det att romanen också är sexig?

Kring hotellrum 306 på en anonym semesterort, möjligen välsignad av någon lokal fruktbarhetskult, kretsar en serie löst hophållna karaktärer, mestadels hämmade, uttråkade och sorgsna svenskar som plötsligt får tillfälle att leva ut sexuella fantasier de knappt visste att de hade. Några intriger värda namnet slösas inte utrymme på.

Extravaganserna handlar framför allt om par som bjuder in ytterligare deltagare, om lust som räcker till flera, vilket i och för sig är en ganska sympatisk tanke. I fyr- och sexkanterna blir det emellertid ibland lite tekniskt och krångligt att hålla ordning på vem som gör vad med vem i vilken ställning. Erotiken slår liksom över i sällskapsspelet Twister en smula.

Anna Helena Falk är en pseudonym för ”en känd svensk författarinna”. Känd kan ju vara en ganska relativ term, men utrymmet för spekulationer känns som en ytterst medveten del i marknadsföringen och hela konceptet med pseudonym som en anspelning på tabun minst sagt trötta och utslitna.

Förlaget Xstory drog igång för några år sedan som någon slags senkommen uppföljning av 1970-talets sexuella revolution och dess försök till kvalitativ litterär pornografi. För någon född efter denna sexuella revolution kan idén kännas något daterad, men framför allt finner jag det lite uppseendeväckande att man, samtidigt som man tycks rikta sig främst till kvinnor, lyckas dunka sig själva i ryggen med att fullkomligt ignorera den enormt breda och framgångsrika genre som normalt går under namnet ”tantsnusk”. Som att det som inte syns på kultursidorna helt enkelt inte finns.

Men det är svårt att se något som kvalitativt sett skulle höja en roman som Rum 306 över något ur tantsnuskfloran. Språket är ordinärt, karaktärerna ganska platta och strukturen påminner mest om porrfilmens, där de sexuella mötena episodiskt staplas på varandra. Till spänningsuppbyggnad lämnas ytterst lite utrymme – där är ”tantsnusket” snarare överlägset.

Gemensamt med en hel del tantsnuskutgivning har Rum 306 däremot behovet av en extra korrekturläsning. Att behöva stanna upp ett ögonblick för att fundera över innebörden i att ”Mikael känt händerna så att naglarna skar in i handflatorna” eller ”Hennes känning var tunn” gör ingen mer upphetsad. Litterär storhet förväntar man sig kanske inte i den här genren, däremot flyt.