För några veckor sedan var jag i London, och som den historiegeek jag är stod jag en bra stund och stirrade på Rosettastenen på British Museum. Det är svårt att förklara vad det är med en 2000 år gammal pressrelease som gör att den förtjänar en hedersplats på ett av jordens största muséer, men … alltså: Rosettastenen gjorde det möjligt för oss att tyda hieroglyferna. Det är en enda artefakt, ett på sin tid helt funktionellt vardagsobjekt, som i ett slag gav oss nyckeln till att förstå flera tusen år extra historia. Och på något vis är det också där bilden av Egypten har stannat för många.

Detta har, givetvis, väldigt lite att göra med dagens Egypten, där al-Aswanys Yacoubians hus utspelar sig. Tvärtom är det här det moderna, arabiska Egypten, myllrande av människor som är alldeles för upptagna med sin egen historia och samtid för att gå och fundera på förantiken; på sin höjd går funderingarna tillbaka till 1800-talets och det tidiga 1900-talets kolonialism. Det är väl där, i det kosmopolitiska Egypten, som storyn egentligen börjar; 1934 bygger en rik armenier – titelns Yacoubian – ett bostadshus i centrala Kairo.

… svindlande tio våningar högt i pampig, klassisk europeisk stil; friser och balustrader utsmyckade med grekiska ansikten skulpterade i sten; alla pelare, trappor och korridorer i äkta marmor samt en hiss av märket Schindler, den modernaste som fanns.

Hoppa fram 65 år och det är runt det här till synes anakronistiska huset och dess invånare som berättelsen kretsar, som vore al-Aswany en mer direkt Perec. Här finns rum för alla: den åldrande aristokraten, den unge islamisten, den smarte affärsmannen, den unga flickan, den slipade politikern, den åldrande homosexuelle som får allt svårare att leva som han vill … vältecknade karaktärer som skildras med både värme och en fantastisk frispråkighet, varpå al-Aswany sedan ger dem en precis lagom hård knuff för att deras historier ska börja vävas samman och sätta dem på rejäla prov; krossa den unge mannens drömmar, tvinga den unga flickan att tjäna pengar, ge politikern en chans att sälja sin själ en gång för alla, och se vad som händer … Resultatet blir en både känslosam och förbannad roman som sparkar mot ett korrumperat samhälle; där överheten gladeligen använder både politiska, ekonomiska och religiösa medel för att hålla fattiga och kvinnor på mattan, och de ädlaste idéer gång på gång vrids till något fult. Men ändå finns under alltihop en enorm potential, i folket, i erotiken, i kärleken, i den obändiga humorn och jävlaranamman som både al-Aswany och hans karaktärer visar upp även i nederlaget.

Visst finns det en del småklumpigheter – den unge Tahas lite för raska marsch från poliswannabe till terrorist, t.ex. – och boken dras då och då med samma problem som många andra berättelser med en mängd huvupersoner: det blir splittrat när de inte har något med varandra att göra och smått krystat när alla ska ha med alla att göra, även om han motstår frestelsen att knyta ihop allting. Men det kompenseras av den prunkande mångfalden av karaktärer som känns ärliga och sanna även när vi vet att de är påhittade lögnare, som gör så gott de kan i ett samälle där man slickar uppåt och sparkar neråt, och som går precis tvärt emot den enhetliga bild av arabvärlden som alltför många vill sälja.

I veckan gnällde Horace Engdahl över att amerikansk litteratur är för ”insulär” och påverkas för mycket av sin egen populärkultur. På sätt och vis ligger det säkert något i det – liksom det gör i de flesta litteraturer; vi skriver om det vi känner till, om det samhälle som påverkar oss. Yacoubians hus är det i allra högsta grad; den ger en fantasifull men ändå nykter och bister skildring av det moderna Egypten, utan exotism, utan några krystade försök att generalisera, bara på sina egna skitiga villkor. Det innebär inte på något vis att den är otillgänglig för oss, tvärtom; det är ett sant nöje att läsa detta.

Det sägs att historien lär oss att vi intet lär oss av historien. Nå, men samtiden då, kan vi plocka med oss nånting därifrån? Den internationella litteraturen är en modern Rosettesten som öppnar upp tusentals enstaka år över hela världen, och om vi stannar på vår egen lilla ö missar vi så jävla mycket. Yacoubians hus är en bra roman; inte ett högkulturellt mästerverk så mycket som en underhållande och insiktsfull populärroman, men kanske gör just det att den blir en desto bättre nyckel till världen.