I en liten bok presenterar Trinidad Carrillo stor fotografi. I tjugofyra bilder lyckas hon förmedla ett stämningsläge fyllt av tillit, vemod, ömhet och närhet. Hon har fotograferat sin dotter, vänner, hundar och havslandskap. Man skulle kunna säga att bilderna handlar om liv och död och om universum, men det skulle leda tanken fel. Det här är en nedtonad, och innerlig fotografi som inte försöker brösta sig eller hävda något, utan som bara är. Som en sång av Kathryn Williams eller Ane Brun kanske.

En bild på en våt hund som står och tänker på ingenting och låter sig dias av en valp. En pojke har flutit iland på en strand. Han ligger där till synes livlös med hakan i sanden. En rockring ligger kvarglömd i trädgården. Och så flera bilder på dottern där hon har det där självklara uttrycket av oändlig vishet som bara barn kan ha.

Bilderna har inga titlar, berättar ingen historia. Det är helt enkelt en serie poetiska bilder. Boken avslutas med ett textpoem av Sara Hallström. Och allt är förpackat i en liten oansenlig volym knappt större än ett CD-skiveomslag. Utmärkt att stoppa i innerficka eller handväska för att kunna tas fram när man vill titta på tänkvärd och vacker fotografi eller bara har glömt bort hur det är att vara barn.