Jag tror vi behöver prata faktiskt. En rad ord som är sakliga, ett rationellt yttrande. Men det fulaste man kan få höra. För den raden ord betyder att så som man trodde att det var, så är det inte och så kommer det inte att vara i framtiden.
Det är också namnet på Jon Jefferson Klingbergs debutroman. En liten roman om att skiljas, hade den också kunnat heta.

Semestern är slut och det är dags att skiljas. Lite så är det. Båda känner att det är dags att säga tack och hej och gå vidare. Det är ett ömsesidigt beslut- eller så ömsesidigt som det kan vara när bara en av aktörerna har alla korten på handen. Någon har varit otrogen och vill skydda både sig själv och den andre genom att inte säga det. Så som det ofta är. Så som Jon Jefferson Klingberg beskriver det, så är det ofta. Det är oerhört…ja, deskriptivt är kanske det bästa ordet. Även om det blir lite fel, all skönlitteratur är deskriptiv, det är ju själva grejen, men… Det är inte någon mer djupsinnig analys, och det händer egentligen inte något mer med karaktärerna än att de gör slut och hanterar det. De utvecklas inte. Och jag tror att det är lite av poängen.

Jonas Thente gjorde en inte så finkänslig sågning av den här boken i den stora morgontidningen. I och för sig kan en sågning väl aldrig vara finkänslig direkt…Själlöst, sa han. Tröttsamt och inte en till roman om kraschat äktenskap i innerstadens mediavärld sa han också. Inte en till roman där man ska gissa vilka alla är EGENTLIGEN. Sa han.

Jo. Så må det vara. Men det är också en väldigt känslig skildring av det helvete som det innebär att göra slut. Alla klyschor man egentligen tycker att man står över, allt ironiserande för att dölja hur det egentligen känns, alla stadier alla går igenom beskrivs närgånget och ocensurerat. Och det är roligt när romanens Karl Mikael ska planera en hämnd på exets unga nya pojkvän, en illaluktande hämnd. Och det är lite roligt när killarna ska prata känslor och det låter precis så där stelt och grabbigt som det ibland gör när man överhör en grabbig prata-utsession.

Glättad version av verkligheten, sa Jesper Högström i Expressen. Tja, jag vet inte det. Ingen av parterna framställs som särskilt sympatisk, och ingen av dem verkar kunna göra det minsta som man kan förvänta sig av föräldrar som skiljer sig, nämligen att sätta barnen först. Fast de låtsas att de gör det. Som så många andra. Men det lyser igenom och glättigt är det inte. Inte särskilt tjusigt heller. Inte så vackert när pappa och mamma går ut hela tiden och använder all sin barnfria tid på krogen, för att på något patetiskt sätt försöka vrida klockan tillbaka. Utopin om att vara vänner, att fortsätta fira jul tillsammans för barnens skull. Inte så glättigt att berätta om sin nya bara för att såra. Men ganska nära verkligheten.

En kompis och jag diskuterade hur man använder ordet faktiskt. Som till exempel "Det här var faktiskt jättegott". Som att man inte trott det egentligen, och blev glatt överraskad, fast det inte alls var så man menade. Utan man menade bara att det var väldigt gott. Ordet faktiskt kan man stoppa in nästan var som helst, det har förlorat sin mening och är nu bara ett slags…typ…eller…liksom…för de lite äldre. Eller snarare för dem som sa typ och liksom när man sa det. Och den här titeln, den här raden av ord bekräftar väl den teorin. För om man säger att man måste prata…då är det nog inte något som kommer som en överraskning. För någon.