Chick-lit är en genre som fullkomligt exploderat de senaste tio, femton åren. Bridget Jones dagbok betraktas ofta som något av startskottet för trenden, men ska man dra upp släktträdet längre tillbaka – och det vill man ju ofta – tycks de flesta kännare överens om ett namn: Jane Austen.

När Smart Pop-serien för ovanlighetens skull tar sig an något annat än det senaste decenniets teveserier har man valt Austens Stolthet och fördom. Underrubriken är ”Fresh Perspectives on the Original Chick-Lit Masterpiece” och var fokus ligger råder alltså ingen tvekan om. Helt utan teveserier är det ju inte heller, här finns gott om dregelutrymme för BBC:s mr Darcy i Colin Firths gestalt.

Spretighet är något av Smart Pop-seriens signum, men här tas den på ett sätt till en ny nivå. Flirting with Pride & Prejudice innehåller inte bara en mängd djupare eller ytligare analyser av ett populärkulturellt fenomen, den innehåller dessutom små skönlitterära historier i en salig blandning. Mercedes Lackey skriver fantasy kring Pemberley, Jane Espenson bidrar med en söt bagatell om Georgiana Darcys fortsatta öden, Melissa Senate försvarar Charlotte Lucas val av make i modern tappning och Jill Winters avslöjar vad Mary Bennet egentligen har för sig när Austen ägnar sig åt annat. Fullkomligt ahistoriskt men med glimten i ögat ifrågasätter Winters vad vi egentligen vet om välbekanta karaktärer och vilka möjligheter som finns mellan raderna på egentligen vilken roman som helst.

Dregel över mr Darcy/Colin Firth blir det som sagt en hel del av. Lani Diane Rich har till exempel bidragit med betydligt roligare texter i andra antologier. Laura Resnick utreder varför Stolthet och fördom funkar så bra i Indien (på svenska heter filmen Kärlek och fördom) och Jennifer Coburns lite oväntade analys drar paralleller mellan Austens roman och musikalen Spelman på taket. Under den märkliga avsnittsrubriken ”Jane in the Twenty First Century” skriver Joyce Millman om Stolthet och fördom till dokusåpaformat, medan Michelle Cunnah gör en variant av romanen – om de hade haft tillgång till mobiltelefoner.

Paradoxalt nog – och allt ovan är ändå bara ett urval av innehållet – är antologin ändå mer likriktad än jag hade förväntat mig. Chick-lit-perspektivet begränsar Austen och flera artiklar känns mest som att ströläsa någon damtidning med teman som Vad säger man egentligen till en väninna som är på väg att gifta sig med en mr Collins? och Vilken sorts dam är du, den energiska Lizzy, timida Jane eller bitchiga Caroline Bingley?

Karen Joy Fowler, författare till romanen Jane Austen-klubben, får emellertid sista ordet och det använder hon till att diskutera läsarreaktioner hon mött och sin egen väg in i Austens romaner via sagor och tjejtidningar. Måste Jane Austen vara ett så isolerat kvinnoprojekt, frågar hon sig. Fowler känner män som läser Austen, hon känner till och med en som citerar Austen när han diskuterar såväl fotbollsstrategier och dataspel som delstatspolitik. Han applåderar henne också för hennes manliga Austen-fan i romanen – och avråder henne från att ha två. Det är helt enkelt inte trovärdigt.

Jag tror egentligen inte heller att Austen ”bara” behövde tilltala kvinnor. Flirting with Pride & Prejudice däremot gör sig onödigt rosaskimrande brudig. Som en flärdig tidskift ger den en hel del trivsam underhållning för stunden, inte minst på grund av det lättsamma språket, och några enstaka tankar att bära med sig någon längre stund kan man också hitta. Men Jane Austen själv? Hon är betydligt större än såhär.