Hjältinnan får sin hjälte och sen lever de lyckliga i alla sina dagar. Eller? Vad händer egentligen efter sagornas lyckliga slut? Precis som sagor slutar ju alla Jane Austens romaner med bröllop, sammanfattningar och avslut där alla får vad de förtjänar. Somliga tycker att det där är formelartat och stolpigt, men jag skulle vilja påstå att det är lite som med versmått: kanske i allmänhet en lite knasig idé och ansträngt, pretentiöst och misslyckat i de allra flesta fall, men en verkligt bra författare kan ta den där bestämda formen och fylla den med ett angeläget innehåll och då, ja, då uppstår litterär magi.

När Emma Tennant skriver fortsättningen – nej, inte ”en fortsättning” utan just ”fortsättningen”, enligt omslaget – börjar hon med det lyckliga slutet. Jane och Elizabeth Bennet har fått sina drömmän och drömgods. Men på bröllop följer äktenskap och det kliv uppåt på den sociala stegen som systrarna tagit innebär mängder av nya krav och bekantskaper. Gräsliga släktingar måste tacklas och, framför allt, arvingar förmodas frambringas.

Tennant inleder med en parafras på Austen: ”Det är en allmänt erkänd sanning att en gift man som äger en stor förmögenhet måste vara i behov av en son och arvinge.” Tanken är ju god. Tidens damer levde i sexuellt trånga världar där männen förväntades veta allt och kvinnorna inget, där utomäktenskapliga förbindelser – för kvinnor, naturligtvis – var socialt självmord, legitima arvingar var obligatoriska och barnsängsdöden närmast en tidsfråga.

Alltså: en intressant problemställning tillämpad på en av litteraturhistoriens mest älskade uppsättningar karaktärer. Det borde väl inte kunna gå fel? Men det gör det.

Emma Tennant saknar Jane Austens kvicka, sarkastiska penna. Hennes karaktärer blir plumpt pinsamma där Austen är vinnande varm och slagfärdig. Psykologin känns fullkomligt ahistorisk. Expositionen är dräpande övertydlig, intrigen påminner mest om ett korkat dokusåpainfall – där nästan samtliga figurer från Stolthet och fördom, plus några nya jokrar i leken, osannolikt återförenas för insnöat julfirande på Darcys gods Pemberley – och upplösningen urartar i ren slapstick.

Jag menar på inget vis att den som ger sig i kast med en etablerad historia på det här sättet har någon absolut skyldighet att följa sin förlaga dogmatiskt. Man kan, som exempelvis Gun-Britt Sundström gör när hon berättar Den allvarsamma leken ur den kvinnliga huvudpersonens perspektiv i För Lydia, leka med både händelseförlopp och placering i tiden. Göra berättelsen till sin egen på vilka sätt som helst. Eller så kan man försöka ta vid där författaren slutat så omärkbart som möjligt. Den anonyma ”andra dam” som slutfört Austens Sanditon tycker jag är ett rätt fint exempel på det.

I Pemberley lyckas Tennant med den tveksamma bedriften att misslyckas med båda dessa förhållningssätt. Hon framstår som osjälvständig och samlar billiga poäng med små detaljer ur Austens brev samtidigt som hon åstadkommer märkligheter som att Jane har en ettårig dotter när Elizabeth varit gift nästan ett år (vilket antingen motsäger Austen eller antyder att Jane skulle varit höggravid på systrarnas gemensamma bröllopsdag). Intriger och konflikter återanvänds fantasi- och nyanslöst.

Pemberley förvandlar helt enkelt vin till vatten snarare än tvärtom. Ger den mig något så är det insikten att Jane Austen verkligen inte var vem som helst och att man kan ha gott förspänt utan att för den skull lyckas tråckla ihop en bra roman. Ingendera några Nobelprisupptäcker, får erkännas.