Själv såg jag fotografens utställning i Norrköping med foto och videomaterial hösten 2006, och förfärades av distansen… Kände att det närmade sig exploatering, att fotografen har gjort karriär på en annan människas tragiska livsöde. Det var obehagligt. Trots att det ska vara "Beths historia" står fotografen hela tiden ivägen. Det finns ingen riktning, jag förstår inte vad han vill säga, förutom att vi – betraktarna – ska frossa i tragiken, dvs känslor á la "Pojken som kallades det". Beth blir objektet som ger upphov till detta.