Kalla oss Ismael.

Det dröjer nästan 100 sidor innan jag hajar till över detta återkommande "vi". Det är ju trots allt inte så att berättarrösten tar någon gigantisk plats i Carsten Jensens på många sätt imponerande tegelsten; för det mesta berättas ju trots allt Vi, de drunknade på samma sätt som de flesta romaner utan en tydlig huvudperson, någon sorts allvetande berättare som aldrig blir personlig, aldrig säger "jag" eller identifierar sig med namn. Det är bara det att läsaren då och då blir påmind om att de som berättar historien om det lilla danska samhället Marstal, där alla män är sjömän och alla kvinnor väntar på att de ska komma hem, är just "vi". Det var "vi" som såg den glade seglaren Laurids Madsen dra ut i krig mot tyskarna 1848, överleva som genom ett mirakel värdigt en Rushdie-karaktär och komma hem som en helt förändrad människa. Det var "vi" som såg hans son Albert som en modern Telemachos försöka fylla sin försvunne fars stövlar, hjälpa till att bygga upp den sista stora seglande handelsflottan som spred den lilla byns män över hela världen, och sedan komma hem för att upptäcka att första världskriget med sitt ubåtskrig inte är hälften så förödande som ång- och motorbåtarnas ankomst. Det var "vi" som såg hans adoptivson Knud Erik och hans mor ta steget in i den moderna världen och in i mänsklighetens största självmord från 1939 till 1945. Det var denna spökkör av namngivna och namnlösa män (och en och annan kvinna), "vi" som såg och bidrog till den moderna världens framväxt – folket som bygger havet, om ni så vill. Eller landet; frågan är ju var skillnaden är.

Ska man berätta en släktkrönika som spänner över hundra år går det givetvis inte att göra det med en enda handling. Carsten Jensen är klok nog att inte försöka; var och en av huvudpersonerna – och här finns åtminstone fem – har sina egna historier att berätta, sina egna äventyr som lånar från både Homeros, Melville, Lindgren (Alberts pappa är ju trots allt negerkung) och Grass. Allt eftersom åren går passerar de stora idéerna och sjökrigarna revy, från Cook till Tirpitz, från 1800-talets optimism till 1900-talets massproduktion av död, men det är hela tiden de som ror så att svetten lackar som står i centrum. Här finns pojkboksäventyr så till den milda grad att det är svårt att lägga ifrån sig boken om natten, pirater och krigskonvojer och omöjliga kärlekshistorier; men samtidigt smyger hela tiden de stora sammanhangen och de stora idéerna i bakgrunden – hur tiden, som ett segelskepp som är beroende av vinden men också kan gå under av den, både driver och drivs fram av människors tankar och handlingar. Där någonstans blir detta mer än bara en berättelse om ett gäng sjömän; det är ju trots allt de som besökte alla delar av världen, som såg de stora händelserna från sin rigg och sin reling, som fick världen att samtidigt bli större och krympa. Allt detta relaterat av dem själva, detta envist återkommande, mytskapande "vi".

Visst är det lätt att hitta punkter där man kan kritisera Vi, de drunknade. På 710 sidor hinns det med en del spretande, även om det allra mesta är smått fantastiskt. Och när man så fullständigt fokuserar på ett manligt yrke blir givetvis kvinnobilden ganska enahanda; antingen väntar de stoiskt vid spisen på den gången mannen inte kommer hem, eller så lackar de ur på att förlora dem de älskar och försöker hindra männen från det enda de känner till: att segla. Men samtidigt … det som gör den värd att kritisera är just hur solid den är. Carsten Jensen skickar ut sina saltstänkta och konstant grubblande Marstalsbor på det där skeppet som vi är ombord på allesammans. Håll i hatten; att komma i hamn är aldrig garanterat, och det kan blåsa rejält på vägen, men resan är mödan värd.