Det här handlar om David som har varit svårt mörkrädd hela sitt liv. Rädslan har tagit kontrollen över hans liv och för att råda bot på det en gång för alla flyttar han från storstadens nattliga sällskap till en stuga nästan helt avskärmad från resten av världen. Han tar med sig det nödvändigaste, vilket innebär tv-spel, sprit och katten Trassel, för att kunna hålla sig distraherad och bedövad om vartannat. Snön är på väg, för att få täckning på mobilen måste han ta sig genom ett skogsparti till en liten kulle och närmsta by är ett par mil bort. Men är han verkligen ensam?

Mörkrädd är som gjord för film, mer eller mindre ett bildmanus efter en dramaturgisk standardmall och med ett upplägg klassiskt för sin genre. Och är inte poängen med dramaturgin att det allt som oftast funkar? Det som skiljer en thriller i litteraturform från på film, är att den aldrig riktigt kan använda sig av någon chockverkan. Överraskningsmomentet måste byggas upp och spänningen måste hållas mer konstant istället för ett användande av snabba klipp och effekter. Tempot kan drivas upp med kortare meningar, eller så kan man djupdyka in i det mänskliga psyket. Författaren måste använda sig av andra knep än regissörens. För att understryka en twist i slutet kursiverade Lovecraft gärna den sista meningen och Poe grävde i olika mänskliga rädslor. Men båda dessa var hänvisade till det skrivna ordet på ett annat sätt än Andreas Roman.

Mörkrädd är skriven av någon som är uppvuxen med skräckfilmer, uppvuxen med ett annat bildspråk, och även om det är en historia om mänsklig rädsla för något okänt så får vi den nästan uteslutande berättad utifrån. Det är en kameralins som följer David från scen till scen, vi får hans barndom återberättad parallellt, med hjälp av flashbacks. Dialogerna innehåller en och annan one-liner och finns där för att dela ut lite personlighet till karaktärerna, men vi släpps aldrig riktigt in och deras förhållanden till varandra känns ibland lite för stereotypa. De personer runt David som hjälper till att föra historien framåt är nästan uteslutande kvinnor. Vi har en prostituerad som är mycket förstående när han anförtror sig åt henne ("Lille vän", säger hon och klappar honom på huvudet), en stark och ambitiös syster som finns till stöd, samt en hotellreceptionist med sina egna issues att handskas med. (Det slår mig nu hur roligt det skulle vara att läsa boken ur ett freudianskt perspektiv.) Och just det, David har ju sin katt också, Trassel, som han själv beskriver som en tyst, cool tjej som bara hänger med. Faktum är att det är den mest sympatiska vänskapen som gestaltas, den mest naturliga och trovärdiga. Davids känslor för Trassel och hennes öde är egentligen det som faktiskt griper mig på ett plan som jag kan relatera till. Annars är det mest porträtt man känner igen från nästan överallt. David själv är ett.

David var trettiotvå år gammal. Han var blek och bar ofta dagsgammal skäggstubb. Kindbenen var håliga vilket gav honom ett magert utseende. Ögonen var mörka med rynkor kring tinningarna och folk tyckte ibland att han tittade förbi dem, som om han såg något bakom deras axel. Han var tunn över axlarna och skrovlig i hyn, och det fanns en tröghet i hans sätt att röra sig. Som om han hölls tillbaka av något. Han blundade ofta och ibland somnade han en kort stund på lunchrasterna.

Skulle jag vilja vara riktigt elak skulle jag kunna kalla detta för en schablonroman, en formövning från någon skrivarskola, men det tänker jag inte göra. För som sagt, dramaturgin finns för att den fungerar, stereotyper återanvänds för att vi känner igen dem och det krävs inte mycket för att vi ska komma in i historien. Nog är det något av en sidvändare, den är liksom helt okej. Läs den, istället för att kolla på filmatiseringen av Stephen Kings Pestens tid, det tar lika lång tid och Mörkrädd har ett bättre slut. Man fastnar i den som man fastnar i en halvbra film sent om nätterna. Som läsare vill man ju veta hur det slutar, är det något där ute eller är det bara Davids egna hjärnspöken?