På väggen vid mitt skrivbord har jag tejpat upp en bild på Sigourney Weaver ur Alien 3. Bredvid den har jag en bild på Stig Dagerman. Stig sitter i morgonrock med papper framför sig. Jag hade den på kylskåpet i en lägenhet jag delade med en raggarkommunist i början av 2000. Jag hittade den igen i en låda när jag var hemma hos min kära mor i julas, så nu finns Stig här igen och kollar upp mig.

Intentionen med det hela var från början att jag skulle öka min textproduktion med hans hjälp. Stig skulle påminna mig om att det bara är att jobba på. Men han ser så fantastiskt snäll ut. Han förebrår mig inte för någonting. Jag kan göra vad som helst vid mitt skrivbord. Jag kan göra vad som helst i hela lägenheten, för den är inte särskilt stor och allt finns inom Stigs synfält. Men han är mycket förstående.

Ibsen hade en bild (eller byst kanske det var, jag minns inte) av Strindberg i sitt arbetsrum. För att bli provocerad. ”Kan den där jäveln så kan jag.” Men sån är inte Stig.

En vän till mig har Samuel Beckett vid sin dator. Beckett ser barsk ut. Beckett blänger och föraktar. Men Stig, Stig sitter bara där som om man precis har kommit på honom med att skriva fåniga rim om tulpaner. Men om man tittar närmre så ser man en brevkniv ligga bland hans papper. En sån brevkniv som påminner om en dolk. Brutus dolk i ryggen på Julius. Lite memento mori. Men Stig ser ju så förbannat hygglig ut. Schysst liksom. Den som hotar mig är Sigourney.