Romanen Utrop av Céline Curiol är allra främst en kärlekshistoria, sedd ur en ung kvinnas perspektiv. Berättelsen kretsar kring hennes tankar om, och längtan efter den man, som är hennes vän, men som hon förälskat sig i.

Både den kvinnliga huvudpersonen och den gifte mannen, som hon är kär i, är namnlösa i boken, men jag märker det knappt. (Kanske för att varje människas förnamn ju bara är en slump. Var och en kunde egentligen fått vilket namn som helst.) Och i denna berättelse kunde dessa unga människor nästan vara vilka som helst. De är hon och han, som arketyper. Övriga personer runt omkring dem har däremot namn.

Kvinnan har ett lite annorlunda arbete. På den stora tågstationen Gare du Nord i Paris, dit alla resenärer, från till exempel Sverige, som gärna åker tåg till Paris anländer, arbetar hon med att ropa ut tågens ankomster och avgångar. I sitt arbete är hon alltså helt anonym när hon ropar ut information till människor, som hon aldrig möter. Själv reser hon mycket sällan med tågen.

Det jag tycker mycket om i berättelsen är det detaljerade minutiösa, ömsom drömska, ömsom ångestfyllda berättandet och registrerandet av detaljer i kvinnans vardagliga och ibland mer ovanliga omgivning i Paris. Allt med, som det känns, en följsam översättning av franskan. Texten har inte ett enda talstreck, trots att berättelsen innehåller dialog:

Han ringer på torsdagen. Hon inser att hon har väntat på hans samtal. Hur är det? Han presenterar sig aldrig, som om han var säker på att han är den ende som ringer till henne. Hon uppskattar detta tecken på förtrolighet. Det är bra. Hur är det med Ange? Hon bekräftar att hon tänker infinna sig på middagen. Han berättar att flera av hans vänner kommer att vara där. En av dem är jättetrevlig, ska du se. Han låter som en säljare, en tyst förvarning om att han tror att hon ska tycka om mannen i fråga.

Texten bjuder på ett ingående utforskande av tankar och sinnesstämningar, som växlar hos kvinnan, som iakttar sin omgivning i en storstad, så som bara den kan iaktta, som ensam flanerar runt där. Något säkert de allra flesta har erfarenhet av. Hon sitter ibland ensam på kaféer och pubar. Hon måste se intressant ut, för ofta finns det män i olika skepnader, som närmar sig henne, vill prata, ta med henne hem eller träffa henne igen. Hon hamnar på grund av oförsiktighet, äventyrslystnad eller bara blaserad nyfikenhet i situationer som inte många kvinnor skulle hamna i. Kanske har det att göra med ett trauma i hennes barndom, att hon utsätter sig för detta. Romanen är en stillsam betraktelse av en människa och hennes slumpvisa möten. Man undrar: vad väntar runt nästa hörn? På så sätt är romanen spännande.

I slutet av boken inträffar det saker, som gör att jag (trots mitt ogillande av mobiltelefonins överdrivna utbredning), vill utropa:

- Mobiltelefonerna, använd era mobiltelefoner!

Det osannolika i att både mannen och kvinnan i berättelsen, som utspelar sig i nutid, tycks sakna mobiltelefoner, gör mig irriterad. Här förlorar romanen sin trovärdighet och havererar därför ganska rejält mot slutet. Romanens senare del hade varit logisk om den utspelat sig under en tid, då det enda alternativet att kontakta någon på telefon, var att ringa via det fasta nätet eller från en telefonhytt på stan.

Berättelsens upplösning är inte så överraskande som jag hade hoppats. Men jag är ändå imponerad av denna debutroman. Texten känns mycket seriös, som en undersökning av psyke och tillvaro. Där finns också en gestaltning av det bemötande och den behandling kvinnor ibland måste stå ut med.

Paul Auster har uttalat sig mycket positivt om romanen (se länken till Sekwa förlag). I Helsingborgs Dagblad skriver Ann Lingebrandt att Utrop är nära besläktad med Siri Hustvedts debutroman The blindfold (Ögonbindeln) från 1992. Hustvedt är som bekant Paul Austers fru.

2007 utkom Céline Curiols andra roman Permission. Den ser jag fram emot att få läsa i svensk översättning. Samtidigt önskar jag lite bättre korrekturläsning nästa gång, från det svenska förlagets sida.