Bukra fil mishmish är arabiska för ”imorgon, när aprikosträden blommar”. Träden blommar i samma säsong som den arabiska ökenvinden, sharaven, blåser och därför är det få aprikoser som överlever. Bukra fil mishmish betyder aldrig. Catrin Ormestad skriver detta och hon berättar att vid sidan om inshallah, ”om Gud vill”, är bukra fil mishmish det vanligaste talesättet i Gaza. ”Livet blir lättare, bukra fil mishmish”. Hon kunde också ha berättat om det gamla judiska talesättet ”nästa år i Jerusalem” – ett uttryck laddat med samma blandning av lakonisk hopplöshet och försiktig optimism. Talesättens släktskap kan tjäna som kontrast mot verklighetens taggtrådsbeklädda murar och påminna om hur den israeliska och palestinska erfarenheten är oupplösligt bundna vid varandra, historiskt och idag.

Ormestad reser i Israel och i Gaza för att skildra den dramatiska perioden 2006-2007: Libanonkriget, raketbeskjutningen mot Israel, Hamas maktövertagande och de grymma brödrastriderna med Fatah. Hon träffar soldater, statstjänstemän, butiksföreståndare och hemmafruar på båda sidor. Konflikten mellan Israel och Palestina är knappast nytt material för en journalist men som reportage är detta en ovanlig bok därför att den så starkt betonar det personliga. Ormestads ”jag” är aldrig långt borta och bakom titelns ”kärlekshistoria” finns en verklig relation med en israelisk man. Vi får veta att författaren sedan länge varit engagerad i palestiniernas sak och att även om detta inte förändras med hennes assimilering i det israeliska samhället så väcks tankar om lojalitet och tillhörighet. Plötsligt finns ”vi” och ”de andra”. Ormestad är en sympatisk berättare därför att hon är medveten om att hon inte alls är neutral. Hon reflekterar över att det är en lättnad att lämna Gaza och komma ”hem” till Tel Aviv. Genom att på så vis redovisa sig själv sätter Ormestad fingret på hur sällan journalister antar ett annat perspektiv än det som handlar om västerländska israeler och främmande palestinier.

Temat ”lojalitet och tillhörighet” bär även över i bokens starkaste kapitel, det som berättar om konsekvenserna av Hamas valseger i Gaza. Striderna, utrensningarna av Fatahmän och den allt större klyftan mellan Gaza och Västbanken slog sönder illusionen om palestinsk enighet. Hamastan och Fatahland har gått helt olika vägar, socialt och politiskt. Ormestad gräver i ruinerna av denna palestinska katastrof och finner människor med berättelser.

Det är Ormestads möten i Gaza som är bokens verkliga behållning. De historiska och politiska analyserna är lite väl tunna, men den palestinska vardagen är levandegjord med stor omsorg. Ormestad besöker hem bebodda av individer. Det är befriande att slippa bilden av den formlöst fattiga och desperata massan som trängs ihop på allt för få kvadratkilometer – och även om den historien naturligtvis måste finnas här så berättas den av de som lever i den. Individer. Tyvärr är inte porträtten av israeler lika minnesvärda, där finns inte samma engagemang. Det är kanske inte så konstigt. Den röda tråden i Gaza – en kärlekshistoria är Catrin Ormestads försök att leva i båda världar samtidigt. Hon misslyckas, men hennes indignation över situationen i Gaza är ärlig och stark. Den gör boken läsvärd.