Ekorren svänger sig från gren till gren, smattrar och tjattrar. Den är blixtsnabb, den är söt. Den har pliriga, guldbruna korinterögon. Likadan är Helena Olsson poesi i "Ekorrar Monolit You". Här står utropstecknen som granskott i backen. Stroferna kastar sig in i varandra och det är lek och lust och bus mest hela tiden. Grammatiken glittrar och grinar och skriker ho ho! Svengelskan breder ut sig lite här och var. "Ekorrar Monolit You" liknar till viss del Eva Stina Byggmästars glädjepoesi.

Och hej vad det går när ekorren svänger på svansen. Olssons dikter är uppmuntrande och doftar tall. De puffar flyktigt och försiktigt på läsaren:

håll om Meeeej

Om Helena Olsson kan sägas ha någon poetik, så skulle det nog vara att plocka ned poesin från finhyllan, dra den ut i skogen och stugorna istället. Men trots att ekorren är en gnagare, blir den här diktsamlingen aldrig gnagande. Aldrig någonsin. Den är lite småkul. Man mår lite bättre för en stund. Känslan av att sitta och snaska på socker kommer över mig. Det är gott, men vällustkänslan är kortvarig och går snabbt över. Diktsamlingen saknar motstånd. Det finns inga nötter att knäcka, slå på eller innehållsligt fantisera om.

Kvickheten och den varma lekfullheten härjar runt fritt utan tyglar. Stig Dagerman med flera skulle inte tycka om det. Poesin ska göra ont, menade ju han. Helena Olssons "Ekorrar monolit you" ifrågasätter starkt den ståndpunkten. Och just det är nog det mest intressanta med hennes debutdiktsamling.