I Stefan Lindbergs nya novellsamling I Gorans ögon finns tolv noveller. Av dessa har fyra stycken tidigare varit publicerade i tidskrifter och i antologier. Jag tycker bäst om de två sista novellerna i samlingen.

Den näst sista novellen, som heter Den sista berättelsen, beskriver en tillvaro och ett samhälle, där skrivandet och författandet blivit det mest vinstgivande och trendiga i samhället för alla: barn, ungdomar och vuxna. Det är t. ex. utsålt i Globen inför Göran Sonnevis diktuppläsning där. Alla skriver, alla vill hålla på med ord. Och längtan efter att se verkligheten som den är utan att sätta ord på den blir stor hos huvudpersonen i novellen, vilket kanske en författare kan känna, som alltid har något skrivande på gång:

Det finns en värld bortom språket. En värld som helt och hållet är värld. [...] Jag tittar på mina barn. De är bara barn. Jag noterar väderleken mot kinden, den är bara väderlek, och kinden bara en kind – inte språk, ord – och jag känner att jag är framme.

Samlingens allra sista novell, Vårmusseronerna i Telefonplan, som först publicerades i Omkopplingar: Avskrifter, Listor, Dokument, Arkiv (med särskilt avseende på Midsommarkransen-Telefonplan) av Cecilia Grönberg och Jonas (J) Magnusson, är en betraktelse över hur smärtsamt det är att slita upp sina rötter från en ursprungsbygd, men att det går att hitta en ny plats att trivas på och kalla hemma.

Titelnovellen, I Gorans ögon, handlar om en författare som blir värvad att spela i svenska landslaget i fotboll och en fotbollsspelare, som tvärtom söker sig därifrån till författandet. Alingsås, Lindbergs uppväxtstad, med omgivningar förekommer i novellerna och på ett ställe nämns Karin Boye, för alltid förknippad med staden.

Det som är bäst i Lindbergs noveller är det originella och verkligt fantasifulla i en del av berättelserna. På så sätt utnyttjar han väl författarens möjlighet: att i princip helt fritt hitta på vad som helst, bara den egna förmågan till fantasi sätter ju gränser. Det som jag tycker sämst om är den cyniska tonen i de flesta av novellerna, framhävandet av det vulgära i tillvaron (med lite humor hade det kunnat vara verkningsfull satir) och en människoskildring, som ofta känns föraktfull och därmed uppgiven.

Frågorna som uppstår är: vilket är syftet med dessa, de flesta av depressivitet ganska tunga berättelser? Varför måste allt vara så svart, så trist, så utan skönhet? Kan någon läsare, helt olik mig, istället tycka att novellerna är helt fantastiska?

Émile Zola myntade en gång uttrycket: ”Une uvre d’art est un coin de la création vu à travers un tempérament”. (Ett konstverk är ett hörn av skapelsen, sett genom ett temperament.) Det temperament genom vilket Stefan Lindberg oftast verkar se skapelsen är, tack och lov, mycket olikt mitt eget.