Jag vet inte exakt vad poängen är med Internationella kvinnodagen. Jag vet inte om en särskild dag gör vare sig till eller från för jämställdheten. Det är väl fint att åtminstone bli jämställd med kanelbullen och semlan, liksom.

Men ska den nu firas, ja, då finns det all anledning att fira människor som velat och vågat och faktiskt lyckats åstadkomma förändring, och 1960- och 70-talens feminister, de hör sannerligen till dem. Visst finns andra mer krasst samhällsekonomiska faktorer som spelat in i historien och visst kan man invända mot enögdhet, idealism eller till och med dogmatism någon gång ibland. Det går ändå inte att förneka storverken, den fredligt vardagliga revolutionen.

Bara smaka på siffror som 38 000 dagisplatser på 760 000 barn under sju år 1970. Vilket val skulle man ha som förälder i en sådan situation?

Gunilla Thorgren hör till dem som var med och kämpade för fri abort, daghemsplatser, kvinnors rätt att yrkesarbeta och få rättvisa löner. Hon var bland de första i Grupp 8, som sedan skulle komma att avknoppa sig i kvinnogrupper runt om i landet. I Grupp 8 & jag skriver hon en personlig berättelse om sitt eget liv och jämställdhetsarbetet, om människorna, frågorna och tidsandan.

Grupp 8 & jag kan inte vara den ultimata och fullkomligt objektiva historieskrivningen och det gör den heller inte anspråk på. ”Det är grupp 8:s historia sedd bara genom den kameralins som är jag själv”, skriver Thorgren i förordet. Det betyder emellertid inte att skildringen är okritisk. Vatten har flutit under broarna, konjunkturer och feminismer har kommit och gått. Thorgren ifrågasätter, vrider och vänder, är efterklok och tar in andras perspektiv. Hon diskuterar misstag och skuldkänslor likaväl som triumfer.

Här finns en hel del inskjutna texter från den tiden, från Thorgrens egna artiklar och från gruppens olika projekt. Här finns protester mot hur åttornas historia har framställts och funderingar kring vad de lämnade efter sig. Grupp 8:s historia kastar också ett nytt och sällan särskilt smickrande sken över 68-rörelsens övriga falanger. Här finns de ständigt återkommande anklagelserna om splittring av klasskampen och här finns en viss irritation över medelklasskids som leker alternativa och över intellektuella vänstersekter som inte åstadkommer mycket mer än att hålla på och infiltrera varandra.

Framför allt är ändå Grupp 8 & jag en kärleksfull och fascinerande historia om uppror och framtidstro, om en förbluffande energi och kreativitet och om en inställning att det går att förändra sakernas tillstånd och att alla ska få vara med. Om en ung tjej som väljer att ha sina kärleksförhållanden och sina barn efter eget huvud och bästa förmåga, också när det innebar att man kunde nekas studentexamen eller blev utslängd hals över huvud av hyresvärden.

Grupp 8 & jag är en välskriven, spännande, tankeväckande och rolig bok. Och vad kan man annat än skratta åt släktingarna som när Thorgren (av goda skäl) skiljer sig efter tio månaders äktenskap ser till att noggrant kräva tillbaka bröllopspresenterna? Eller åt gruppen som spelar teater om kvinnofrågor och när de blir ifrågasatta fräser ”Gå härifrån och skaffa dig en karl, så du får knulla av dig, hysteriska fruntimmer!” Eller varför inte mötesprotokollet som sakligt konstaterar att ”Också vad gäller koppdiskningen finns olika förväntningar på killar och tjejer”. Det personliga är politiskt, som sagt var.