Carol Shields Jane Austen liknar ingen av de andra Jane Austen-biografierna utgivna på svenska. Den här finns i Bonniers återhållsamt formgivna Porträtt-serie och har innehållsmässigt ingen tydlig struktur. Det betyder, om någon nu måste ha det utskrivet, att det är en intellektuellare typ av biografi.

Intellektuella får nämligen disponera sina texter enligt eget huvud, utan att för den skull verka vimsiga eller amatörmässiga. Det kallas normalt något åt essä-hållet. Det innebär, om man har otur, att det är något, alternativt mycket, svårare att läsa dessa texter, samt att det är betydligt svårare att hitta i dem. Det ger också författare nästan obegränsad tillåtelse att svänga sig med luddigt djupa meningar som ”Austens envisa tystnader kastar långa skuggor över hennes uppenbara talförhet.”

Om jag nu, kära läsare, gör en smula narr av fenomenet så betyder det inte att just det här inte är en bra bok. Det betyder bara att jag förbehåller mig rätten att sura som räven och ägna mig åt ett ögonblicks trivsamt vältrande i mitt eget lägre medelklass-komplex.

Fördelen med att vara intellektuell – nej, en verklig och sympatisk intellektuell, ska det nog i rättvisans namn vara – är att Carol Shields faktiskt tillför sitt ämne något. Hon köper inte den turistvänliga idyllbilden av Jane och familjen Austen och hon målar inte heller fan på väggen och bestämmer sig för att mrs Austen naturligtvis var romanens mrs Bennet och så vidare. Möjligen överbetonar hon konfliktperspektivet något, men det är klart att en stor familj som umgicks så intensivt som man gjorde under den här tiden och i den här samhällsklassen – och framförallt som var så socialt och ekonomiskt beroende av varandra – också måste ha gått varandra på nerverna ibland.

Shields jämför teman i liv och litteratur, inte minst i de oavslutade och mindre kända verken, men hon gör det aldrig okritiskt, utan med udd, reservationer och intresse. Hennes sätt att diskutera lämnar öppet för läsaren att hålla med eller inte – det är inte det biografin står och faller med. Jane Austen tar författaren på det allvar hon förtjänar, utan att för den skulle bli tråkig. Jag har själv inte läst Carol Shields tidigare, men hon skriver själv i början av boken att Jane Austens sätt att uttrycka sig riskerar att smitta sin levnadstecknare och nog har, som exempel, följande resonemang om Elizabeth Bennets reaktion efter mr Darcys oväntade kärleksförklaring en hel del Austen över sig:

Omedelbart efteråt, när hon är ensam, sätter hon sig och gråter i en halvtimme. Den koncisa exaktheten i detta halvtimmeslånga bölande är typiskt för Elizabeth, och även för Jane Austen. Att böla i en kvart vore ett tecken på bristande känsla och att göra det i en hel timme vore brist på förnuft. Gråten följs i Elizabeths fall av ”upprörda känslor” och morgonen därpå ägnar hon helt förnuftigt åt botemedlet ”frisk luft och kroppsrörelse” och en allvarlig omprövning av mr Darcys bevekelsegrunder.

Detta är säkerligen råd att leva efter.