Jag tycker till exempel det är väldigt svårt att veta vilka alla människor är som näms hela tiden. Kapten .. och mr&mrs av alla dess slag.

Nej nej, vi får såklart tycka valfritt och inget är rätt eller fel. Men tack så mycket för hjälpen, det är just det jag behöver lite exempel som visar att den är romantisk och realistisk, så kanske jag förstår lite mer i alla fall.

För det andra hoppas jag att inte din lärare anser sig sitta inne med ett rätt svar på frågan om romantik/realism … det är ju svårt. Böcker är levande; de ska inte gå att passa in i färdiga fack hur som helst.

I alla fall. Naturalist är hon ju inte, det är en mycket senare skola som frossar i detaljer – helst otrevliga – på ett helt annat sätt. Jag vet att läroböcker gärna placerar in henne i romantiken, men det tycker jag mest är fördomsfullt och idiotiskt. ”Jamen, nån brud som skriver om kärlek, det måste ju vara romantik”. Bullshit. Vad hon har som anknyter till romantiken är väl däremot en tro på individen och hennes känsla, hennes rätt att välja, men inte alls på det där extremt självupptagna och utlevande sättet som hos (den påtagligt manliga) Sturm und Drang-traditionen. Hon har ett satiriskt sätt att se på människors och konvenansens små egenheter som för tankarna till upplysningen, och en skarp blick för hur materiella villkor formar människors livsval och möjligheter som mycket väl skulle kunna kallas realistiskt (precis som Dickens är realist med ganska breda penslar …) Vad säger ni andra?

Och en annan sak som skulle vara spännande att höra vad ni tänker om: måste man vara lika uråldrig som Anne Elliot för att uppskatta den här romanen? :)