Lundaförlaget Bakhålls Ett fat amontillado innehåller fyra av Edgar Allan Poes noveller: ”Ett fat amontillado” (The Cask of Amontillado), ”Det skvallrande hjärtat” (The Tell-Tale Heart), ”Levande begravd” (The Premature Burial) och ”Willian Wilson”. Samlingen innehåller även dikten Korpen (The Raven), både i original och i svensk översättning, den dikt som blev Poes verkliga genombrott som författare. Samlingen avslutas med essän ”Kompositionens filosofi” (The Philosophy of Composition), där Poe, med Korpen som exempel, på ett fascinerande sätt visar hur han gått till väga för att skapa en konstnärlig och verkningsfull dikt. Alla texter är i svensk nyöversättning av Måns Winberg. Efterordet, som består av en beskrivning av Poes liv, är skrivet av Peter Glas.

För mig, som inte är särskilt bevandrad i Poes liv och verk, var boken, åtminstone till en början, helt tillräcklig som första steg till att upptäcka Poe. Men mycket snart ville jag orientera mig vidare. Detta är ju i sig ett högt betyg för boken – den har därmed lyckats med sitt syfte: att väcka mitt intresse för att läsa mer av och om Edgar Allan Poe. I efterordet skriver Peter Glas att boken är ämnad att presentera Poe eller ”ge några smakprov på hans skrivkonst för att locka till grundligare läsning i t. ex. bokförlaget h:ströms nyutkomna stora trebandsverk.” Band 1 och 2 av detta verk finns sedan tidigare recenserade på dagensbok.com.

Det är mycket lätt att få ingående information om Poes noveller på Internet. Så lätt att jag därför måste anmärka på att det finns alldeles för lite information i boken om de noveller som samlats där. T. ex. kan man på engelska Wikipedia söka upp varje enskild novell och läsa om när och var den ursprungligen publicerades, på så sätt få lite välbehövlig bakgrundshistoria och därtill många litteraturhänvsingar. Enligt Wikipedia publicerades exempelvis novellen ”William Wilson” allra först i The Gift: A Christmas and New Year’s Present för år 1840 och sedan i oktober 1839 i Burton’s Gentleman’s Magazine. Året därpå ingick den i samlingen Tales of the Grotesque and Arabesque.

Det är lätt att fascineras av Poes texter. Hans metod att ofta låta sina berättelser upplevas och återges av en person som berättar i jagform, gör att man kommer närmare det som händer, att man lätt kan leva sig in i berättarens situation, kan identifiera sig. Novellerna i denna volym innehåller överraskande händelser, mystiska sammanträffanden, har brutala, grymma, osannolika ingredienser och de speciella skräckromantiska, ångestframkallande inslagen, som det yttre hotet.

Även om skräckgenren inte är min favoritgenre och deckargenren (Poe kallas den moderna detektivromanens fader) i allmänhet, verkligen absolut inte är det (sin eventuella längtan efter skräck- och deckarteman, kan man tyvärr alltför lätt få stillad bara genom att öppna en dags- eller kvällstidning), så ska jag definitivt läsa mer av och om Poe. Det som tilltalat mig mest i novellerna är den effektiva, koncentrerade berättarstilen, mycket på litet utrymme, tillsammans med överraskande och oväntade händelser. Man hinner aldrig bli uttråkad. Intressant är utforskandet av det mänskliga psyket och jag kan tycka att det även finns en hel del humor i hans texter. Och inte minst: berättelserna är av nödvändighet helt befriade från nutida, moderna inslag.

Omkring 1847 upptäckte Charles Baudelaire Edgar Allan Poes texter för första gången. En av de allra första texter han läste var novellen ”Den svarta katten”, vilken var översatt till franska av Isabelle Meunier och publicerad i februari 1847 i tidningen La Démocratie pacifique. Upptäckten av Poes litteratur var en stor, omvälvande händelse i Baudelaires liv, han blev som besatt. Han tyckte sig ha hittat sin själsfrände och hans målsättning var från början att översätta allt som Poe hade skrivit till franska, vilket naturligvis visade sig omöjligt för en person. Men av Baudelaires samlade verk, består hela en tredjedel av översättningar av och texter om Poe.

Om allt detta, kan man läsa i boken Amerikas blixt – om Edgar Allan Poe, som förlaget ellerströms gav ut 2006. Boken innehåller Baudelaires texter om Poe, för första gången på svenska, översatta och kommenterade av Lars Nyberg. I en av texterna om Poe citerar Baudelaire ett långt stycke ur novellen ”William Wilson”, och visar på självbiografiska inslag, som finns där. Vi får vara tacksamma över att det finns förlag inom vårt lilla språkområde, som intresserar sig för dessa oerhört betydelsefulla texter i litteraturhistorien. De största svenska förlagen verkar av någon outgrundlig anledning inte tycka är att dessa är värda att ge ut i svensk översättning.

Och så frågan som etsat sig fast: Varför är det nästan enbart män som intresserar sig för, skriver om, introducerar och översätter Edgar Allan Poe? För det verkar ju vara så, eller har jag fel?