Kina är på god väg att bli en världsledande nation såväl ekonomiskt som politiskt. Det kommer i viss mån ske på bekostnad av äldre ledare, som Europa och USA, menar Giovanni Arrigihi i den här boken. Det får väl sägas vara huvudtemat i den här boken. Bokens största problem är nämligen att innehållet spretar åt flera håll, och den sammanhållande röda tråden ibland är närmast osynlig.

Arrigihi inleder med att diskutera Adam Smiths teorier. Här argumenterar Arrighi för att många (ny-)liberala tänkare vantolkat Adam Smith. Smith, menar Arrighi, förespråkade faktiskt inte någon nyliberal stat, utan var mycket tydlig med att marknaden många gånger krävde statlig intervention för att fungera väl.

Arrigihi går därefter vidare till ett helt annat ämne: frågan om hur kapitalismen utvecklas. De här kapitlen är i huvudsak en kritik/polemik mot en annan författare – Robert Brenner. Har man inte följt den debatten är de här kapitlen tyvärr ganska ointressanta, utöver problemet att de är pratiga. Diskussionen för sedan vidare in på frågan om USA:s roll internationellt och landets utveckling under senare år. Här känns det tyvärr inte som om Arrigihi tillför särskilt mycket nytt till diskussionen.

Först mot slutet av boken kommer Arrighi in på den mest intressanta frågan, och det som titeln antyder skulle ha varit bokens fokus: Kinas utveckling. Här knyter författaren i viss mån tillbaka till de inledande resonemangen om Adam Smiths teorier – Kinas ledare har enligt Arrigihi av pragmatiska skäl nämligen kommit att välja en utvecklingsväg, vilken i praktiken visat sig ligga ganska nära vad Adam Smith faktiskt förespråkade. Det kinesiska undret kan alltså, menar Arrighi, inte förklaras enbart – eller ens främst – med de avregleringar och liberaliseringar som genomförts. Kinas ledare har istället valt en egen väg, där statlig intervention i marknaden har varit mycket viktig på många områden, som exempelvis utbildning eller statligt ägda företag, men där privat konkurrens har tillåtits för att stimulera entreprenörskap och utveckling. Tyvärr saknar jag kött på de teoretiska benen som Arrighi slänger ut – han redovisar nästan ingen empiri alls till stöd för sin teoretiska argumentation. Synd på så rara ärtor.

Den här boken hade tjänat på att redigeras hårdare eller delas upp i flera – åtminstone två, kanske även tre eller fyra – olika delar, som hade kunnat behandla respektive område mer ingående. Diskussionen Arrigihi för om Adam Smiths teorier är exempelvis intressant, och hade nog klarat att stå på egna ben. Diskussionen om Kinas utveckling hade också tjänat på att få stå på egna ben, och utvecklas betydligt mer än i dagsläget.