Det finns inte så många teman att välja på om man vill skriva en bok. Vissa hävdar sju, andra att de sju går att komprimera till bara två. Den gamla skamliga ensamheten handlar Johanna Mos debut om. Det är det vanliga: en försvinnande blek kvinna, en som ligger på sitt badrumsgolv och gråter. Om hon gråter över världens orättvishet, eller i skam över sin egen feghet är svårt att säga. Något så vanligt som Anna heter hon. Anna bor i ett hyreshus.

Fort blir man trött på Anna; tänker åh, nej – inte ännu en berättelse om stackars oförmögen svag kvinna. Efterhand kommer man ändå att fatta sympati för henne. Men vem är det som berättar? "Får i mig mer liv än jag är van vid" är skriven i jagform. Jaget presenterar sig sent i boken. Det gör att man läser som vore det någon form av psykologisk pusseldeckare. När ska gåtan få sin lösning? Som ett osynligt spöke rör sig jaget, obehindrat mellan lägenheterna i Annas hyreshus. Hyreshuset blir genom Johanna Mos speciella berättargrepp som ett dockhus i genomskärning. Vi färdas mellan de olika personerna i huset, och följer ibland även med dem ut. I dockhuset kommer det att bo dockor, mer än levande personer – det är känslan som ges. Man kikar in i de olika lägenheterna utan att själv bli sedd. Formmässigt är Johanna Mos bok mycket intressant och skickligt utförd, förlusten blir ett slags avstånd. Man kommer aldrig riktigt nära någon karaktär i boken. Berättarjaget tar mycket plats, hon är den enda man står i direktkontakt med. Det hela blir lite förvirrande, för emellanåt undrar man verkligen vem och vad boken handlar om.

Johanna Mo skriver rakt och oförställt. Det finns inte mycket till onödig information i hennes gestaltande. Det är som hård knäck att suga på. Ibland kan den korthuggna tonen gränsa till stackato, oftast är det ändå väl komponerade och komprimerade bilder som skrivs ut. Det samma gäller för miljöbeskrivningen. Det är en punktvis beskrivning, till exempel så undrar man hur stort hyreshuset verkligen är, hur många som bor där, i vilken förort det ligger: i utkanten av staden eller mer centralt? Det blir aldrig tydligt, samtidigt som vissa detaljer är knivskarpa; en lukt från soprummet, den intorkade köttfärssåsen i kastrullen hos en av hyresgästerna.

"Får i mig mer liv än jag är van vid" är en vanlig bok i en ovanlig form. Formen tränger på många vis undan innehållet, men slutet gott, lovar gott Â…